Solens strålar letar sig ner till platsen med fågelmat i Tyresö slottspark. I en dunge mellan Follbrinksströmmen och vandrarhemmet är luften full av olika sorters fågelkvitter. Mellan träden skymtar slottet på höjden.
En färgglad grönsiska landar på en fågelmatare och får snart sällskap av en blåmes som börjar äta skalade jordnötter. På marken pickar en brun koltrasthona.
För fyra år sedan började Tyresöborna Margareta Öström Andersson och hennes man Anders på eget initiativ mata fåglarna i parken under de kärva vintermånaderna.
En handfull personer är numera mer aktiva i matandet. Margaretha besöker platsen flera gånger i veckan. Det gör också Cecilia Hööglund.
– Det har blivit en träffpunkt. Många sitter inne under pandemin, men här kan vi mötas, säger Cecilia.
Annika Jernström är uppvuxen i Tyresö, bor numera i Västerhaninge, men åker till parken för att sköta matningen.
– Jag kan stå här i tre timmar, titta, fotografera och ta med gofika. Det är svårt att slita sig för man vet ju aldrig när det kan dyka upp en art till.
I december startade hon Facebookgruppen "Tyresö slotts fågelmatning och natur" som sedan dess har vuxit med nästan 200 medlemmar.
– Det är jättehärligt att se att så många är intresserade, engagerade, delar bilder och stödmatar. Folk har swishat pengar och skänkt saker. Vi vill tacka alla, säger Annika.
Hon har fotograferat fåglar i snart tio år. Över 250 arter har det blivit. Hon räknar upp ett 30-tal som har fångats på bild vid matplatsen och i parken. Duvhök, sparvhök, trädkrypare, gröngöling, gråhäger, kungsfiskare, korp – och kattuggla. För att nämna några.
De konstaterar alla tre att platsen lockar många människor från andra kommuner.
– Jag har hört flera säga att det här är en av de bästa fågelmatningarna i Stockholmsområdet, på grund av artrikedomen, säger Annika.
Kattuggla i parken
Deras favoritfågelögonblick i slottsparken?
– När jag såg en grupp med stjärtmesar. Det var sex stycken, säger Margareta.
– Det är alltid fascinerande med kattugglan. Kungsfiskaren är också en favorit och stjärtmesen är också mig extra kära, säger Annika.
De avbryter sig. En liten stjärtmes landar i träden ovanför matstället och flyger snart ner och börjar äta.
– Titta, det är som en liten dunboll, säger Cecilia.
Det är svårt att slita sig från platsen, konstaterar Annika.
– Man ser livet på något sätt.