– Det är ungefär lika många som de har i London varje år, en stad som är nästan tio gånger så stor. När jag berättade det för våra kollegor där blev de väldigt förvånade, säger polisinspektören Classe Wåhlin.
Hans jobb är att se över och riskbedöma de ansökningar om demonstrationer som kommer in.
Vi ses på Mynttorget, som på grund av sitt läge nära riksdagshuset är en av de mest populära platserna för aktioner. Ofta tre, fyra om dagen.
Men under pandemin har manifestationerna i stan varit få. En naturlig följd av restriktionerna, menar Classe Wåhlin.
– Men nu börjar det ramla på igen. I helgen hade vi tre tåg, två bilkorteger och några manifestationer.
Trendkänsligt
Det går trender i vad ropen skallar. De ekar i första hand större händelser ute i världen.
– Nu protesteras det oftast mot regimen i Iran. På andraplats är det kurder som är kritiska mot den turkiska regeringen.
– Även blygsamt räknat handlar nio av tio demonstrationer om konflikter i utlandet.
Visst man kan man ibland fascineras över folks vilja att ta sina protester ut på gatan, speciellt i tider när mass- och sociala medier finns, menar Classe.
– Några har jag sett protestera mot samma sak i 10–15 år. De står här i lilla Stockholm och ropar ut sin frustration över en konflikt långt bort. Men det kanske finns något självterapeutiskt i det.
"Lagen har ingen kärlek"
Rätten att demonstrera är skyddad i grundlagen. Ändå krävs, på grund av ordningslagen, tillstånd från polisen för att göra det på offentlig plats.
Även de som kanske har ett antidemokratiskt budskap har rätt att göra sin röst hörd.
– Man kan tycka att vissa luftar en vidrig åsikt, men vi är skyldiga att skydda en demonstration. Kärleken har ingen lag, och lagen har ingen kärlek.
– Samtidigt får man inte begå brott bara för att man demonstrerar. Om det ropas ut något som kan klassas som hets mot folkgrupp, då ingriper vi.
Ovanligt med bråk
Generellt hör det dock till ovanligheterna att våldsamheter uppstår i samband med demonstrationer, menar Classe Wåhlin.
– Vi har dialogpoliser som fungerar som ett kit mellan olika grupperingar för att lösa konflikter på förhand. Det är när vi ser stora risker för motdemonstrationer som vi måste bulla upp med många poliser.
– De flesta demonstrationer omfattar få personer som heller inte rör sig över något stort område. Ungefär en femtedel av alla demonstrationer behöver bevakas av polis. Då är det främst på grund av att de hålls vid ambassader eller skyddsobjekt.
Kan folk ändå inte tycka att ni borde lägga resurserna på annat?
– Det är faktiskt snarare vid bevakningen av fotbollsevenemang som vi brukar höra det.
Nu väntar ett valår, då ännu fler ansökningar om demonstrationer väntas trilla in. Men Classe Wåhlin är inte orolig för att det skulle bli för mycket för polisen att hantera.
– Vi är väl rustade, så det ska vi nog klara av.
Är det någon av alla demonstrationer som har stuckit ut?
– En demonstration mot Kuwaitkriget, i början av 90-talet. Tåget gick från Norra Bantorget till amerikanska ambassaden. Vi hade fyra poliser som för hand räknade antalet deltagare, det brukar vi inte göra annars.
– Det var 35000 personer i tåget. När de nådde Berwaldhallen stod folk fortfarande kvar på Norra Bantorget. Det är nog den största demonstration vi haft.
1500 demonstrationer kan låta mycket. Men man får tänka på att ett tåg om tusentals personer och en ensam person med ett plakat båda blir en pinne i statistiken. Det menar Katrin Uba, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
– Jämför man internationellt är Sverige relativt lugnt när det gäller större demonstrationer. Se bara på Italien, eller bönderna i Frankrike. Däremot finns här en stark tradition av folkrörelse som varit viktig för landets demokratiska utveckling.
Många politiskt aktiva
Att majoriteten av manifestationerna i Stockholm rör frågor i utlandet beror dels på att många ambassader ligger här, men också på hur stans demografi ser ut.
– I Sverige finns många människor som invandrat och fått asyl på grund av deras politiska bakgrund, till exempel aktivister från Latinamerika. De grupperna är fortfarande aktiva.
Varför gillar vi att demonstrera?
– Det har en starkt uppvisande effekt. Diktaturen i Belarus kanske inte bryr sig om att någon här har en liten protest mot den, men det hjälper att påverka opinionen hos lokalbefolkningen och man visar vad man står för.
– Långsiktigt vill man ändra en politik, men ibland handlar en enskild aktion om att uttrycka en identitet och hålla en rörelse vid liv.
Samspel med internet
På senare år har stor del av aktivismen letat sig ut på internet. Men det, menar Katrin Uba, betyder inte att vi kommer sluta se plakat viftas på våra gator.
– Att tillsammans vara på en aktion när det är mörkt ute och man sjunger ihop, det är identitetsskapande och ger en stark emotionell effekt som man inte får på sociala medier.
Mattias Wahlström, forskare i sociologi vid Göteborgs universitet, är inne på samma spår.
– Att posta en bild med något budskap i ett forum ger inte samma pepp som att vara ute fysiskt. Online krävs betydligt fler människor för att till exempel hamna på nyheterna.
– Fysiska manifestationer i stadsrum blir nog kvar, även om det i dag samspelar med det digitala.