När fick du veta att du var adopterad? Har du hittat något? Varför söker du?

Natalie Knutzen har fått frågorna många gånger, sedan hon för åtta år sen började söka efter sina biologiska föräldrar.

– Jag förstår varför folk frågar men det sliter att svara om och om igen. Sökandet är väldigt smärtsamt. Efter senaste resan till Argentina satte jag mig och skrev ner alla frågor, berättar hon.

Svaren på dem ger hon nu i en podd med titeln Inget personligt. I 13 avsnitt – hittills – vrider hon och vänder på sitt liv som adopterad och hur det har format henne. Samtidigt får lyssnaren följa hennes sökande.

Följt henne har även filmaren Simon Revilla gjort, i ett snart tioårigt dokumentärprojekt. Materialet ska klippas under 2024, berättar Natalie Knutzen.

– Om dokumentären handlar om sökandet efter min biologiska identitet är podden mer en förklaring till min inre process och hur jag mår. Jag vill förmedla till andra adopterade, och till de som undrar, vad som pågår inom oss. Vi adopterade är väldigt vilsna i det här och mår väldigt dåligt.

Vanligt med psykisk ohälsa

Det sista är inte taget ur luften. Statistik visar att adopterade är överrepresenterade bland dem som söker psykiatrisk hjälp, och bland personer som tar eller försöker ta sitt liv.

Natalie Knutzen är inget undantag.

– Jag ville ta livet av mig redan som liten. Jag har varit deprimerad och utbränd, jag har beroendeproblem. Trots nästan 30 år i terapi kan jag inte släppa skuldkänslan, att jag måste ha gjort något fel eftersom min mamma lämnade mig.

På barndomsbilderna från Buenos Aires syns Natalie Knutzen med sin adoptivfamilj. Sin biologiska familj har hon sökt efter i åtta år.

Malin Lövkvist

Ett nationellt trauma

Natalie Knutzen växte upp som adoptivbarn i en tysk-argentinsk familj i Buenos Aires. På grund av sin mörkare hy fick hon höra – från sin egen adoptivmamma – att hon kom från slummen.

– Det var en rasistisk familj, i ett rasistiskt område, konstaterar hon.

Först långt senare dök misstanken upp att hon kunde vara ett av de stulna barnen – en del av ett nationellt trauma.

Under åren 1976-1983 satte militärdiktaturen i Argentina i system att stjäla barn från politiska motståndare, som själva greps och avrättades eller försvann spårlöst.

– En del av barnen gavs bort till soldater. Andra, som jag själv, las ut på marknaden, säger Natalie Knutzen.

På hennes födelseattest står namnet på en av de läkare som var diktaturens hantlangare.

Mormödrar slåss för barnen

Organisationen Mormödrarna på Plaza de Mayo har i decennier kämpat för att hitta de cirka 500 stulna barnen. Det var hos dem Natalie Knutzen inledde sitt sökande 2015.

Sju år senare hade hon en lista med femton namn, på kvinnor som skulle kunna vara hennes mamma. Med listan i handen begav hon sig ut på Buenos Aires gator och knackade dörr.

– Det går inte att beskriva. Om några sekunder kan någon öppna som ser ut som jag – för första gången i mitt liv.

Med den cliffhangern avslutas intervjun. Fortsättning följer i podden. Men Natalie Knutzen svarar i alla fall på hur åren av sökande har förändrat henne:

– Jag har bättre självkänsla idag. Själva resan var inte att hitta, utan att förstå vad jag letade efter.

Namnet på Natalie Knutzens podd är Inget personligt, vilket har sin förklaring: ”Sökandet har gett mig sammanhang och perspektiv, jag kan förstå lite bättre nu. Det som hände mig inte är inget personligt. Det har hänt andra, det är så samhället ser ut.”

Malin Lövkvist