Kristineberg
I dag finns inga radhus kvar i kvarteret som ramas in av Lindhagensgatan, Kristinebergsvägen och Geijersvägen. Här finns bara sex lamellhus från 1978. Men för 130 år sedan såg det helt annorlunda på platsen.
Kvarteret Ängsknarren i Kristineberg – med hus byggda 1978. Här i korsningen Lindhagensgatan och Stiernhelmsvägen.
Olle Anrell
Då, i slutet av 1800-talet, var bostadsbristen i Stockholm enorm. Flera bostadsbolag bildades för att bygga bostäder åt arbetare.
Bostadsaktiebolaget Holmia, grundat av överståthållaren baron Claës Gustaf Adolf Tamm, var ett sådant bolag. Här fick aktieägarna max ta ut fyra procent av vinsten.
Köpte av bryggeriet
1896 köpte bolaget ett ovanligt billigt stycke mark av AB Stora Bryggeriet i Hornsberg, närmare bestämt kvarteret Ängsknarren. Här skulle bolagets första arbetarbostäder byggas.
Först ut var 20 radhus i två våningar – en tvåa med kök fanns på nedervåningen och en etta med kök ovanpå. Birgitta Conradsson skriver i boken "Från det yttersta Kungsholmen" att området kallades Trångboddholmia.
Radhusen uppfördes av av Bostadsaktiebolaget Holmia – här vid Kristinebergsvägen 1946.
Lennart af Petersens. Stadsmuseet i Stockholm
Standarden var noga reglerad på så sätt att tapeterna som användes behövde kosta minst 25 öre rullen, köken skulle oljemålas och skafferierna inredas med hyllor. En zinkklädd diskho sattes in vid vattenledningen i köket där det fanns kallt vatten. I källarna fanns torrdass, tvättstuga, mat- och vedkällare.
Flygfoto över Kristineberg 1939. Högst upp syns idrottsplatsen och Hornsbergs bussgarage. Längst ner i bilden syns Holmiaområdet.
Oscar Bladh. Stadsmuseet i Stockholm
Utbyggnaden av Ängsknarren skedde sedan under flera år. Nästa del bestod av "engelska radhus" med tre våningar. Utmed Lindhagensgatan byggdes fyravåningshus med mindre lägenheter och en samlingslokal i mitten för "religiösa och allmännyttiga sammankomster".
År 1904 ska det ha bott 1 500 personer i kvarteret – lika många som i dåvarande Vaxholms kommun.
Gården Ekedal någon gång under tidigt 1900-tal. I fonden syns Holmiahusen längs Lindhagensgatan. Bilden lär vara tagen från det som i dag är Ekedalsgatan.
Kasper Salin. Stadsmuseet i Stockholm
Under första världskriget byggdes den sista etappen som var ett komplex med 19 sammanbyggda hus mot Geijersvägen. Även där var lägenheterna små, men de hade i alla fall tambur, skafferi, garderob och vattentoaletter.
Det plockas potatis i Kristinebergsparken under första världskriget. I bakgrunden syns sista etappen av Ängsknarren vid Geijersvägen.
Okänd. Stadsmuseet i Stockholm
Kallas slum
Därefter blev det helt tyst om Ängsknarren i pressen i över 40 år. Först 1960 dök Holmia upp i spalterna igen – men då som ett saneringsobjekt. Alltså som ett område som borde rivas och bebyggas på nytt. Husen hade av oklara skäl tillåtits förfalla och kommunen gav Ängsknarren till bolaget Riksbyggen.
1965 var 250 av de 450 bostäderna tömda och planen var att riva allt för att bygga ett parkeringshus och nya lägenheter i det som DN då kallade "slummen". Men Riksbyggen ville inte bygga ett p-hus utan kontor. Frågan hamnade därför i långbänk under flera år.
Urinstank och råttor
Trots att rivningarna hade inletts under 60-talet bodde det på 70-talet fortfarande hyresgäster i kvarteret vid Geijersvägen. I ett DN-reportage från 1976 vittnas om ett totalt förfall med råttor, smuts och urinstank i trapphusen.
– Titta på eländet. Trasiga och igenspikade fönster överallt, konstaterade hyresgästerna Rut och Maria Pettersson i intervjun.
Knuten löses upp
Till slut löste Riksbyggen och staden frågan om vad som skulle byggas här. Det blev ingen parkering eller fackpalats, utan de sex lamellhus som har stått på platsen sedan 1978.
Brf:en med dessa hus heter Ängsknarren och 2010 beslutade politikerna att namnge en liten park vid Lindhagensrondellen till "Holmiaparken".