– Jag tycker mest om att rida till skogen.
Kasper Stigendal kisar mot solen.
– Och jag tycker mest om det när det är soligt.
Han sitter på hästen Idi, som trampar i en liten karavan längst en lerig stig på Lovön. Det är ridföreningen Lunk i kring som är ute på en eftermiddagsrunda.
Funnits i 23 år
Här på Berga gård har föreningen funnits sedan 2001 och tar emot runt 55 elever varje vecka – barn och unga med alla typer av funktionsnedsättningar är välkomna.
Kasper Stigendal har ridit i sju år. Här på hästen hästen Idi tillsammans med Maria Lönn från Lunk i kring.
Malin Lövkvist
– Det är något med hästar och den närvaro som de kräver. Det ger en tydlighet som jag tror vi är många som mår bra av, säger Isabella Hägg som är verksamhetsledare på Lunk i kring.
– Och att kunna sitta upp på ett så stort djur och kunna samspela med det. Det kan ge en väldigt självkänsla, bygga mod och självständighet. Det är faktiskt häftigt att se.
Resurskrävande
Gruppen denna eftermiddag består av tre ryttare och tre personal från föreningen, en för varje ekipage. En resurskrävande verksamhet med finansiering från många olika håll.
– Vi lägger extremt mycket tid på söka bidrag. Och ofta får vi projektpengar för ett år i taget, så vi vet inte hur det kommer se ut mer än max två år framåt i tiden, säger Isabella.
Lunk i krings verksamhet är resurskrävande. ”Vi vet inte hur det kommer se ut mer än max två år framåt i tiden”, säger verksamhetsledaren Isabella Hägg.
Malin Lövkvist
Utöver personaltätheten är förstås föreningens sju hästar också en stor kostnad.
– Det behöver vara grundtrygga hästar med ett särskilt psyke och temperament, och de kan vara svåra att hitta.
Kasper sitter tryggt i sadeln på Idi. Han har ridit i sju år och tycker att det har gjort honom modigare.
Kasper Stigendal, 12 år, tycker mest om att rida ut i skogen.
Malin Lövkvist
– Jag vågar gå närmare hästar och vara med dem, säger han.
Idi är hans favorithäst.
– Han är fin och mjuk.
En utmaning
– Jag brukar få de bångstyriga hästarna, säger Emma Alexandersson.
– Men det är okej. Jag tycker inte om en häst som nafsar på mig, men en bökig häst är en utmaning.
Emma Alexandersson har ridit sedan hon var fyra år. Här sitter hon på hästen Elifur.
Malin Lövkvist
Hon har suttit på hästryggen sedan hon var fyra år och nu, 13 år senare, är hon helt klar över vad hennes nya utmaning ska bli.
– Hoppning, det vill jag göra.
Hon lägger fram planen för Piryo Holappa och Isabella: Till en början kan hindren ligga på marken och sedan kan två bommar läggas i kryss med en av dem lyft i ena ändan.
– Jag vill gärna testa. Vi kan hitta anpassningar så att det går, säger hon.
– Antingen ramlar man av eller så gör man det inte. Det skrämmer mig inte, för det ser värre ut än det är.
Hon har sett hästhoppning på tv, därifrån kom idén.
– Och jag tänker att kan de så kan väl jag också. Jag har inga fysiska hinder. Jag kanske kommer vara lite rädd i början, men det är bara rädsla. Det är inte farligt.
Ridningen är en del i verksamheten, att sköta om hästarna är en annan. Emma Alexandersson ryktar Elifur efter ridturen.
Malin Lövkvist