Nio timmar varje dag i två månader – så mycket skidåkning blev det för Per Nordström när han tog sig från kustlinjen på Antarktis till Sydpolen. 

Tillsammans med Robert – "en trevlig kille från Polen" – hoppade Per på ett propellerplan mot startpunkten på Antarktis.

– Jag och Robert hade tänkt att kanske skida ihop några dagar och sedan skiljas åt, men det slutade med att vi var tillsammans hela vägen. 

Det blev mycket kakor och torkad frukt på resan.

Per Nordström

De kunde åka nio timmar per dag och ta sig två mil. När Per åkte från Stockholm vägde han 84 kilo, när han kom hem igen vägde han 69. Och då åt han ändå 6000 kalorier per dag. 

– Det är vitt överallt och en ständig uppförsbacke, vissa dagar kändes det som att man skidade i en pingisboll. Det blåser nästan bara från söder vilket gör att snön formar sig som stora vågor.

Enligt Per är det bara 291 personer som har skidat till Sydpolen sedan Ronald Amundsen som kom dit 1911. För att ta sig över Antarktis kan man inte bara skida rakt, utan även runda stora områden med sprickor.

– Vid ett tillfälle brakade det till ordentligt i isen. Jag vet inte om det var en spricka eller om det var skare som brast. Men då kändes det bra att vi var två.

– Om du skidar rakt över ett område med glaciärsprickor riskerar du att trilla ner i kilometerdjupa sprickor. Men vet du hur du ska skida är risken för olyckor rätt liten.

Vad tyckte din familj om att du gav dig av?

– Jag hade förberett dem på det. En sådan här resa är ju inte främst farlig utan framför allt kall och jävlig. Mitt projekt hade aldrig kunnat genomföras utan stöd och support från min fru och mina tvillingdöttrar. Utan positiv uppbackning hemifrån kan man inte ge sig iväg på något sådant. Att inleda med ett dåligt samvete är inte bra.

Per menar att han aldrig hade klarat av att genomföra resan utan stöd och support från sin fru och tvillingdöttrarna Linnea och Elin.

Pekka Pääkkö

På Sydpolen får man acceptera en tillvaro utan täckning. En satellittelefon fanns dock till hands vid nödfall.

– Det var ju också en av de skönaste sakerna – att vara helt utan internet, inga nyheter eller någonting.

Den årliga genomsnittstemperaturen på Sydpolen är mellan -51 och -55 grader.  

– Vi hade väl ungefär tio minus i början, men de sista veckorna var det aldrig varmare än 30 minusgrader, och så blåser det hela tiden. Mitt ansikte förvandlades till en isklump och ansiktsmasken frös fast i skägget.

Per Nordströms ansikte blev till en enda stor isklump.

Per Nordström

Kändes det aldrig hopplöst? 

– Jo, det var kämpigt. Det hände också ofta att jag grät. Allt är så stort och man är så liten och trött. Till slut var jag tvungen att skärpa till mig, skidglasögonen blir immiga och det blir bara frost på allting. 

Efter 59 dagar kom Per och Robert till sist fram till Sydpolen – en dag innan alla flygtransporter skulle upphöra i nio månader på grund av kylan.

När Per kom fram till Sydpolen var det strålande sol och nästintill vindstilla.

Per Nordström

– Det var soligt och helt vindstilla. Vi fick vi en biff med ett glas rödvin till. Det var gott, jag hade fantiserat om mat. Vi hade bara ätit frystorkat och havregryn till frukost, och så den där påsen med kakor som hade smulat sönder.