Eva Edqvist kryssar fram med permobilen genom folksamlingen utanför Fältöversten och stannar till vid Flygarmonumentet. Vinden är kall och hennes darrande händer är rödfrusna när hon pekar mot Carl Milles örn som bröstar upp sig mot Karlaplan.

– Nog syns det att han var tyskvänlig, konstaterar hon.

När hon sedan vänder blicken mot fasaderna på andra sidan rondellen blir hon desto mer entusiastisk. Hon berättar om Strindberghuset som revs, om vem som ritade vad, och när.

– Jag var mycket uppe på taken när jag pundade. Jag gillar gamla hus, men det vill turisterna inte höra om.

Däremot får de höra om en livshistoria som tog en annan vändning än den förväntade.

Eva Edqvist föddes på 1950-talet och växte upp med föräldrar och en storasyster i en stor våning på Engelbrektsgatan. Det ansågs inte vara lika fint på den tiden, berättar hon, eftersom Roslagsbanan gick ända ner till Humlegården då. Pappan var pälshandlare och mamman expedit på Hennes och NK.

– Vi var inte rika, men inte fattiga heller. Mina föräldrar jobbade jämt, portvaktskärringen i huset där vi bodde var mer som en morsa för mig än min egen morsa.

– Oxenstiernska malmgården är en bit av Östermalm innan det blev Östermalm. Det känns lite som gamla söder här, och det var här körde jag moppe första gången. Jag var elva år och körde rakt in i staketet, berättar Eva Edqvist.

Pekka Pääkkö

En bit in på Karlavägen gick Eva i småskolan. Tack vare sin storasyster hade hon redan lärt sig läsa och skriva. Ändå blev hon ofta utslängd och fick stå i korridoren eller i skamvrån.

– Jag var tokig redan som liten. Men skamvrån var precis vid kakelugnen, så om det var kallt ute var det inte så dumt att stå där.

Efter ett år fick hon nog. Eva berättar att hon istället ville gå på Engelbrekts folkskola som var öppen för både pojkar och flickor. Men det satte den beryktade Spiltaligan stopp för.

– De hade kedjat fast någon unge på skolgården så jag fick inte börja där.

Svartklubb på Narvagägen

I stället blev det ännu en privat flickskola. Men Eva trivdes inte i den miljön. När hon var elva slutade hon rida och började med droger.

– Det var mycket alkohol och piller. En kompis mamma var sjuksköterska och vi plockade i skåpen. Vi rökte mycket brass också. Senare blev det amfetamin och heroin.

Vandringen fortsätter söderut längs Narvavägen. Eva stannar vid en svart, låg port som leder en halvtrappa ner från gatan. I slutet av 1960-talet var det svartklubb där.

– Man stack dit när ungdomsgårdarna stängde och stannade till tre, fyra på natten. Det fanns sprit och droger, och jag lärde mig att dansa tango där.

Eva Edqvist och Matilda Evensen vid porten där Eva gick på svartklubb i slutet av 1960-talet.

Pekka Pääkkö

Trots det beskriver hon svartklubben som en av barndomens trygga platser. Andra är toaletterna på Karlaplan och Historiska museet. Där kunde man vara i fred och sova ett par timmar, och på den sistnämnda kunde hon till och med tvätta sina kläder utan att bli utslängd.

– När jag var 14 eller 15 ville jag inte gå hem längre. Vi sprang runt i Gropen och pundade och stal från skrotfirmorna. Efter ett halvår fick farsan tag på mig och frågade om jag inte skulle komma hem till jul.

Servitris på porrklubb

Hela Evas vuxna liv har präglats av missbruk – eller sviterna av det.

I mitten av 1980-talet fick hon sin första egna bostad. Men det skulle dröja ytterligare 25 år innan hon blev fri från drogerna.

– När mamma dog fick jag ett litet arv, då behövde jag inte begå brott längre. För de sista pengarna åkte vi till Thailand och när vi kom hem igen skrev jag in mig på soc dagen efter. Det är väldigt svårt att få hjälp och behandling i Sverige, men jag blev ren 2008 och har gått på metadon sedan dess.

Hur fick du pengar till droger och annat under alla de här åren?

– Så här är det: Antingen säljer man knark eller så säljer man sig själv. Jag har aldrig sålt mig själv, och det är jag tacksam för. Men jag har sålt knark till missbrukare, och så har jag jobbat som takskottare och servitris på porrklubb.

Genom åren har Eva dömts till flera fängelsestraff. Oftast för olovlig körning, men hon har också stulit i jakten på pengar till droger.

– Jag har gjort många inbrott, men mest på firmor. Det kändes värre att göra det hos privatpersoner. Men en gång tog vi en lägenhet på Skeppargatan, jag dyrkade upp låset med en nagelsax och jag hade aldrig sett så mycket dyra saker.

Pekka Pääkkö

Efter att hon blev kvitt missbruket har Eva varit en laglydig stockholmare. Idag, vid 70-års ålder, jobbar hon mer än någonsin. Förutom stadsvandringar skriver hon artiklar och recensioner för tidningen Socialpolitik.

– Det är tack vare Ingela och Fredrik på Street Minds. Jag träffade dem av en slump.

Via Street Minds fick hon både sysselsättning och ett socialt sammanhang.

– Det betyder mycket, jag skulle nog inte orka leva annars. Jag har varit med om mycket skit och fått mycket spö, men i stort sett är jag en lycklig människa i dag.

Pekka Pääkkö