Vallentuna

Som frilansande kulturarbetare har hon varit med i mängder av projekt och uppsättningar. Sökt och fått offentliga bidrag.

Men det är tuffa tider och många i hennes bransch oroar sig för framtiden. I oktober tog det senaste projektet slut.

– Då fick jag ta mig en riktig funderare. Jag har tidigare aldrig hittat något som har känts lika viktigt och betydelsefullt som dansen. Men av en händelse satt jag och pratade med en vän och kollega på Roslagsbanan.

– Jag har haft en tro sedan jag var barn och det känns jättespännande att få bidra med det ceremoniella.

Christian Lärk

Samtalet kom in på begravningar eftersom vännen extraknäcker för begravningsbyråer. Det slog henne att det finns likheter mellan begravningsritualen och dansen. Något ska gestaltas i båda fallen och i såväl dansen och griftetalet som hålls över den avlidne ska en gemensam närvaro växa fram hos alla i rummet.

Inte minst har Ulrika Blåeld Wedin sedan hon lekte på kyrkogården i sin barndoms Värmland känt ett slags vördnad för döden.

– Och jag är över 50 så jag är ju också närmare döden. Nu vill jag bjuda in döden att spela en större roll i livet.

I kyrkan är det prästen som håller i begravningen. Men det finns också borgerliga begravningsofficianter som kan leda ritualen på andra platser, vilket blir allt vanligare. Ulrika Blåeld Wedin hittade en utbildning, anmälde sig och gick kursen i höstas. Den var kort, inte mer än fyra dagar.

– Det som blåser snålare nu är bidragen. Jag är med i ett kollektiv som jobbat sedan 2022 och fått bra årligt stöd. Det har varit jättekul. Nu är vi väldigt oroliga över hela kulturpolitiken. Det är jättetufft. Både att grupper blir utan anslag och att dansgrupper lägger ner, även de som spelat mycket, säger Ulrika Blåeld Wedin.

Christian Lärk

Sedan dess har hon lagt ut krokar och byggt upp sin nya verksamhet. Hon har inlett samarbete med en begravningsbyrå och hoppas få fler. I nästa vecka leder hon sin första begravning.

– Jag står precis i början av mitt nya arbete. Nu vill jag fortsätta att utforska döden också konstnärligt.

Hon kallar sig troende men är inte kristen utan buddhist. Gemensamt för de stora religionerna är tron på evigt liv. – Jag vägrar acceptera att det är slut. Livet pågår i evighet och även om man är död så finns man kvar något sätt, säger hon.

Christian Lärk

Arbetet med dansen fortsätter och i sommar ska hon delta i ett projekt vid Jilat, samiskt danscenter i Vuollerim. Dit blev hon inbjuden av en dansare hon samarbetat med tidigare och som också utforskat ceremonier. Hon hoppas kunna låta dans och begravningar befrukta varandra i sitt nya yrkesliv.

– Jag tror på att undersöka döden och ritualer i konstnärliga workshops.

Ulrika Blåeld Wedin är som dansare van vid att skapa rum. Men hon kommer inte att att dansa sig igenom de begravningar hon håller i. Det kan bli fråga om mindre gester, men bara om de anhöriga skulle vilja det.

Christian Lärk