I slutet av augusti planeras premiären av pjäsen ”Peter : Tid”. En monolog baserad på Danderydsbon Dmitri Plax bok med samma namn. En bok om hur det är att förlora sin son i en obeskrivligt tragisk händelse.

Med hjälp av regissören Jacob Hirdwall blir det en uppsättning på Orionteatern. Dmitri och Jacob är gamla vänner och för två år sedan började de prata om projektet.

– Jag kände tidigt att det här ska vi göra. Det är en resa och vi tar allt som det kommer på vägen, säger Jacob Hirdwall.

Släppte bok efter sonens död

En fredagskväll 2019 mördades Peter Plax, 16, av en vän på en höjd i närheten av en badplats i Sollentuna. Ungefär tre månader senare kom domen mot gärningsmannen som bedömdes lida av en allvarlig psykisk störning.

Året senare kom boken, ”Peter”. En kärleksförklaring till Peter och om hur en pappa försöker hitta vägen tillbaka till livet.

Till pjäsen har boken på 600 sidor kokats ned till 40.

Dmitri Plax, som själv är regissör, svarar på om han funderade på att regissera teaterpjäsen. Det blir bättre att någon annan tar det, säger han.

– Vi försöker förhålla oss till detta som att det är en pjäs som vilken som helst. Inte en väns historia, även om det samtidigt är en högst personlig historia, säger han.

"Tiden beter sig mycket konstigt. På ett sätt står allt stilla" svarar Dmitri Plax på att det nu gått fem år sedan hans son blev mördad.

"Tiden beter sig mycket konstigt. På ett sätt står allt stilla" svarar Dmitri Plax på att det nu gått fem år sedan hans son blev mördad.

Stefan Källstigen

"Jag är fast"

En aspekt i pjäsen är just tid som titeln avslöjar.

Dmitri svarar på om det känns rätt i tiden, nu fem år senare.

– Tiden beter sig mycket konstigt. På ett sätt står allt stilla, jag är fortfarande fast i den där fredagen. Det spelar ingen roll om det är en dag eller fem år.

Han vill inte kalla det en del i en sorgeprocess.

– Nej. Det finns ett "före" och ett "efter". Jag har svårt med de här gängse termerna som "sorgeprocess". Det är ingen process, det är en gräns. Jag går inte igenom någonting.

Är man då alltid fast i det förflutna?

– På ett sätt är vi alla det. Ett resultat av det vi minns. Det är du också.

Pappor. Det kreativa teamet som sätter upp pjäsen är alla pappor. Något som blir viktigt i att gestalta boken, menar Jacob och Dmitri.

Pappor. Det kreativa teamet som sätter upp pjäsen är alla pappor. Något som blir viktigt i att gestalta boken, menar Jacob och Dmitri.

Stefan Källstigen

Pappor berättar historien

Ett mål med pjäsen är att hitta en balans, menar Jacob Hirdwall. Visa på humorn och de ljusa minnena, relationen mellan en far och son.

– Vi, det kreativa teamet som jobbar med uppsättningen, är alla pappor själva och försöker sätta oss in i det som Dmitri varit med om. Jag tror det betyder mycket när vi ska göra det här.

Hur mycket av Peter är i pjäsen?

– Det är paradoxalt eftersom allt handlar om Peter samtidigt som han inte är där. Ur ett regiperspektiv får man fråga sig hur det ska gestaltas. Vi har en huvudperson, baserad på Dmitri, och hur han minns. Genom de fragmenten är Peter med i pjäsen, säger Jacob.

Pjäsen blir en gestaltning. Inte en redogörelse, menar de.

– Det bästa sättet att skildra fakta är genom fiktion. Då blir det, som man säger på engelska, ”larger than life”. Det vore inte intressant att berätta ord för ord om terapisamtal eller redogöra medicineringslistor. Då blir det en inte lika sann berättelse, säger Dmitri.

Jacob Hirdwall har jobbat med Dmitri Plax och projektet i två år nu. En balans med humor, ljusa minnen i det tragiska blir viktigt att hitta, berättar han.

Jacob Hirdwall har jobbat med Dmitri Plax och projektet i två år nu. En balans med humor, ljusa minnen i det tragiska blir viktigt att hitta, berättar han.

Stefan Källstigen

Berättandet ger livet mening

För några år sedan skrev Dmitri, i samband med hans mors bortgång, en krönika om döden. En text om att berättandet kan ge tillvaron och livet mening. Något de vill uppnå med pjäsen.

– Berättandet är det enda som lever kvar av oss. Vi lever korta liv. I bästa fall har du 50 år av medvetet skapande. Mänsklighetens största problem är att vi aldrig hinner se resultaten av det vi gör. Om det är något mänskligheten kan göra gemensamt så är det just att bygga berättelser över generationer.

Växer man då som människa, på ett sätt, menar du?

– Ja, det kan man säga.

Till sist svarar Dmitri på om det kan kännas lustfyllt.

– Det blir meningsfullt, och det är viktigt.