Inne på kontoret skvallrar hyllor och väggar om tidens gång. När Harry Börjesson föddes 1942 hyrde hans familj en lägenhet i gamla bygdegården, innan de byggde ett hus på Villavägen.
Då var Västerhaninge inte mycket mer än en "kyrka och en korsning".
– Nu står det ju fem hus på tomter där det förut stod ett. Det har blivit helt galet, säger Harry.
Harrys första cykel köptes hos Samuel Erikssons cykelverkstad, som flyttade till Ribby från Handen på 1950-talet. Där praoade Harry, och fick till slut jobb.
"Vi har försökt hålla kvalitet på allt vi säljer, från trådgårdmaskiner till cyklar. Vi vet att det är det som håller", säger Rina Börjesson.
Angie Gray
Vid 19 års ålder lämnade han värnplikten för att åka hem och jobba i butiken efter sin pappas bortgång. När den skulle säljas värderades lagret och butiken till 65 000 kronor.
– Så jag köpte den. Samuel var inte så noga med när jag betalade så det blev lite i taget.
Frun Rina är inflyttad till Västerhaninge.
– Det fanns en lantbrukare i Blåkulla som såg Rina utanför butiken och frågade var hon kom ifrån. När jag svarade Södermalm sa han: Bra, det behövs lite friskt blod, säger Harry.
"När kunder som köpt sin första cykel här kommer in med barnbarnen så säger Harry ibland att han hållit på för länge", säger Rina Börjesson.
Angie Gray
Flera generationer
När paret väntade sitt första barn fick Harry åka för att slutföra värnplikten och en höggravid Rina fick stå i butiken, något de beskriver som en tuff period.
Nu har de varit gifta i över 50 år och har tre barn, sex barnbarn och tre barnbarnsbarn och bor i Harrys barndomshem. Sedan 1984 finns butiken på Åbyplan, i lokalen som varit både Konsum och läkarstation.
– Där någonstans har jag legat på en bår och blivit sydd i ansiktet efter något bus, säger Hans.
I verkstaden visar de Harrys mammas cykel, en mekanisk tvåtaktsmotor från 50-talet och arbetsbänken Harry varit med och byggt.
Stammisar fortsätter komma in med cyklar, gamla mopeder, motorsågar och gräsklippare. Folk som köpt sin första cykel här kommer in för att köpa cyklar till barn och barnbarn.
– Det är riktigt häftigt. Vi vill framföra ett stort tack till våra kunder genom åren. Det är på grund av dem vi hållit på så länge, säger Hans.
Familjen Börjesson berättar om bensinmotorer man satte mitt i hjulet för att göra sin cykel motordriven på 1950-talet för att ta sig till nästa dansbana. "Det var bra för genpoolen att folk kunde ta sig längre", säger Hans.
Angie Gray
Dags att säga hej då
En kund kommer in, beklagar att de ska stänga och pratar en stund.
– Man träffar mycket människor som berättar om saker och man är lite av en social verksamhet. Vill gamla farbröder prata en stund så får de göra det med mig om de vill, säger Rina.
– Ja, du sköter skvallercentralen, säger Harry.
– Ja, men allt stannar hos mig. Jag är ingen skvallertant.
Men när det var dags att förnya hyreskontraktet tog de beslutet. I oktober stänger de verkstaden och vid årsskiftet lämnar de lokalen, annars skulle de behöva fortsätta i tre år till.
– Det vill man inte utsätta sig för i vår ålder, säger Rina.
Verksamheten är för stor för Hans att driva vidare själv men de har fortfarande förhoppningar om att någon ska vilja driva den vidare.
Att sluta tycker de känns "lite konstigt." Men det finns planer på att ta hand om huset och tomten och träffa familjen mer.
– Vi ska få båten i sjön, säger Harry bestämt.