– Vi har precis klarat att bygga upp livet igen här. Men bostad behöver vi hjälp med, allt annat kan vi klara, säger Tareq som är äldst av de fem barnen.
Familjen Shhada flydde från Homs i Syrien 2013 och pappan Adam tog sig till Sverige på en 27 dagar lång resa via bland annat Turkiet, Algeriet och Libyen. Migrationsverket placerade honom i Göteborg och resten av familjen kunde söka asyl på svenska ambassaden i Turkiet.
Så småningom kunde familjen återförenas i Sverige. Under första året fick de flytta fem gånger innan de blev placerade i Sollentuna och fick en trerumslägenhet i ett av Sollentunahems hus på Ribbings väg i Edsberg.
Men bostaden var en så kallad anvisningslägenhet med ett andrahandskontrakt som löpte ut efter fyra år, så under våren i fjol fick familjen ett brev från socialkontoret som förklarade att att deras hyreskontrakt skulle gå ut den 1 juni – och att det inte skulle förlängas.
– Vi har ställt oss i kö men fyra år räcker inte. Vart ska vi ta vägen? Vi vet inte, och vi vill inte flytta igen. Vi känner bara till Sollentuna och barnen går i skolan och har kompisar här, säger mamma Abir.
– Och vi betalar hyran i tid och vi är goda grannar. Vi är en bra familj, säger Adam.
Men inget av detta spelar någon roll. Hyreskontraktet var tillfälligt, och det löpte ut i juni i fjol. Sedan dess bor familjen kvar, men utan kontrakt.
– Vi blir glada varje gång vi får en hyresavi att betala. Men det är väldigt oroligt, säger Tareq.
– Vi vet aldrig vad som kommer att hända nästa månad, säger Haya som också berättar att 6-åriga lillasystern Rhshan känner sig otrygg och frågar ”vad har vi gjort för fel?”
Familjen Shhada är inte ensam i sin situation, långt ifrån. Mängder av flyktingfamiljer i Sollentuna och i hela länet hamnar i svårigheter när deras tillfälliga kontrakt går ut, och många tvingas flytta till andra kommuner eller till och med andra delar av landet.
Sollentuna har varit generösare än en rad andra kommuner i Stockholms län då man har skrivit de tillfälliga kontrakten på fyra år, och inte på två år som är den lagstadgade miniminivån.
Men även på fyra år är det så klart extremt svårt att lösa sin boendesituation på egen hand.
En kvinna som arbetar på Roshans tidigare förskola i Edsberg har engagerat sig för familjen Shhada och fungerat som stödperson i deras kontakt med socialkontoret och andra myndigheter.
Hon är kritisk till hur ärendet har skötts av kommunen, bland annat när det gäller rutiner kring ärendenummer, diarieföring och kommunikation mellan kommunens olika enheter.
Dessutom menar hon att uppsägningen sker utan hänsyn till FN:s barnkonvention, som blev svensk lag den 1 januari 2020, där artikel 3 om ”Barnets bästa” lyfter att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
– En barnkonsekvensanalys måste göras, men inga sådana rutiner eller mallar finns på socialkontorets boendeenhet idag, säger hon.
En bedömning kring familjens situation utifrån ett barnperspektiv gjordes emellertid i september i fjol. Där slår två socialsekreterare fast att barnen är mycket stressade av situationen, och att familjen skulle vara hänvisade till tillfälliga lösningar om de tvingas flytta.
De konstaterar också att en flytt skulle riskera att föräldrarna inte längre skulle kunna vara egenförsörjande, utan behöva ta emot försörjningsstöd i stället.
Bostaden betraktas som en grundläggande social rättighet enligt svensk grundlag förklarar socialsekreterarna och gör den sammanfattande bedömningen ”att det inte kan anses vara barnens bästa att tvingas flytta från familjens nuvarande bostad”.
Trots det fick familjen ett negativt besked från socialkontoret i oktober i fjol. Enligt barn- och ungdomsenheten är det ”inte samma sak som att det skulle vara det bästa för barnen att flytta” men det innebär det innebär, står det vidare i brevet, ”dock att skälen för att beviljas boende genom socialkontoret inte är tillräckliga”.
– Vi har familjer som har haft en helvetisk bakgrund. De har kommit till Sverige, äntligen rotat sig med vänner, utbildning, trygghet. Nu ska allt rivas upp. Hur behandlar vi människor som kämpar för att integrera sig i samhället? Vi måste visa medmänsklighet, säger förskoleläraren som har försökt hjälpa familjen.
Med hennes hjälp överklagade familjen socialkontorets beslut till Förvaltningsrätten, men överklagan avslogs i ett beslut den 30 december.
Nu förbereder familjen ett nytt överklagande, den här gången till Kammarrätten.