Farsta

På en hylla i vardagsrummet står ett inramat foto av en pojke med ljusa lockar. Ett porträtt av ett älskat barn, ett sånt som många föräldrar har hemma.

Men sakerna där bredvid på hyllan berättar något mer.

Pärlplattan som aldrig blev färdig. En sädesärla i tovad ull. Bandet Pascals senaste LP, med orden på omslaget: ”Tänker på dig jämt”.

Blev åtta år

Toste gick bort i januari i fjol, bara åtta år gammal. I radhuset i Farsta träffar vi hans mamma Annika Gamfeldt och radiojournalisten Clara Lowden.

Clara är nära vän till familjen. I dokumentären Sorgen efter Toste följer hon dem genom det svåra första året efter förlusten. De berättar öppet och känslosamt – om sin son, sin bror och sin sorg.

– Jag tror vi alla tycker det har varit ganska skönt att få ett rum att prata om det som varit, säger Annika Gamfeldt.

Medfödd ovanlig sjukdom

Hon sitter i soffan där Toste brukade spela Minecraft. Hon minns samtal de hade, hur rolig han var att prata med.

– Jag kan fortfarande höra hans steg i trappan. Det blev så tyst när han försvann, säger hon.

Jag vill alltid prata om Toste

Toste var fem år när han blev diagnosticerad med den sällsynta medfödda lungsjukdomen pulmonell hypertension (PAH). Högt blodtryck i lungornas kärl gjorde hjärtat känsligt för belastning.

– Han fick inte anstränga sig, han fick inte springa.

En termin i skolan

En lungtransplantation 2023 gav nytt hopp och ett nytt liv. Året därpå kunde Toste börja på Martinskolan i Hökarängen.

– Jag tror han tyckte det var helt fantastiskt. De fyra månaderna är jag så glad för. Han fick äntligen uppleva att vara ett ganska vanligt barn.

Men med transplanterade lungor följer hög risk för infektion. I december 2024 blev Toste akut sjuk. På sjukhuset hölls han vid liv i en ecmomaskin, en konstgjord lunga. I januari 2025 togs beslutet att stänga av den.

I barnrummet sitter en lapp som lillasyster Esme skrev till Toste när han var sjuk.

Saga Widlund

Olika sätt att sörja

Dokumentären följer familjen genom olika skeden av sorg. När de kommer hem igen till radhuset efter Tostes död, och ska möta vardagen. När de sätter ner urnan i jorden på Skogskyrkogården. När de firar det som skulle varit Tostes nioårsdag.

”Hur gör man? Det finns ingen mall för hur man sörjer.”, är en fråga som dyker upp.

I början tänker Annika intensivt på olika minnen. Hon är rädd att förlora dem. Pappa Petter plockar upp Tostes intresse för fåglar. Halvbrorsan Nestor går ut i skogen och pratar högt med Toste.

Människor i sorg hamnar lätt på en ensam ö

Clara Lowden berättar varför hon ville skildra sorgen:

– Människor i sorg hamnar lätt på en ensam ö. Det är svårt för andra att förstå vad de är med om. Jag och Annika ville skapa en brygga ut till den ön. Jag ville skildra sorgen på nära håll, mer vardaglig – inte den stilla och högtidliga sorgen med tända ljus.

”Det fanns stunder när jag behövde kliva ur reporterrollen och bara vara vän”, berättar journalisten Clara Lowden, som följt familjen genom svåra stunder.

Saga Widlund

Tipset: Matlådor

Ett vanligt agerande från omvärlden är att lämna sörjande i fred. Det är inget Annika Gamfeldt uppmuntrar, även om hon kan förstå det.

– Man är kanske rädd att tränga sig på, ställa frågor och påminna om vad som hänt. Men det går inte att bli påmind om något man redan tänker på hela tiden. Jag vill alltid prata om Toste. Att hålla avstånd förstärker bara ensamheten.

Vad är ditt råd till den som vill finnas där för sörjande?

– Jag tror på att skrapa på ytan och titta in. Hjälpa till med praktiska saker, särskilt i början. Underlätta vardagen. Komma med matlådor.

Ger stöd till familjer

Sedan en tid jobbar Annika Gamfeldt som stödperson till familjer vars barn genomgått organtransplantation. Till dem delar hon med sig av sina egna erfarenheter.

– Många av de här familjerna behöver en solskenshistoria. Någon sådan har jag inte. Men det är ändå fint på ett sätt att kunna förmedla: Mitt barn dog men jag står här. De får möta någon som har gått hela vägen.