Stråken dansar över fiolens fyra strängar. Först Du gamla du fria, sedan Ännu lever Ukraina.
I 15 år – fram till 2019 – uppträdde Evgueni Lobas för den svenska kungafamiljen på kronprinsessans Victorias födelsedagsfirande på Öland. Nu spelar han för sin pappa, moster och hennes make som söker skydd för de ryska bomberna som faller över bostadskvarteren i Tjernihiv, 15 mil norr om Kiev.
– Oj! Oj! Oj!
Evgueni Lobas greppar kaffekoppen hårdare, rynkar pannan och vänder blicken inåt. Han sitter vid köksbordet i Alphyddan och vill inte riktigt tro den trötta rösten i mobiltelefonen.
Klockan är strax före halv tio svensk tid torsdagsmorgonen den 10 mars och hans 78-åriga pappa berättar hur bomberna fortsätter att förvandla Tjernihiv till grus.
– Han sov men mammas syster väckte honom: ”Kom vi måste gå – de skjuter på våra kvarter!” säger Evgueni Lobas
Hoppar på kryckor
Pappan, mostern som går med kryckor och hennes make som också har svårt att gå tvingades lämna lägenheten i femvåningshuset och fly till skyddsrummet.
– Annars lämnar de aldrig lägenheten. En annan kvinna går och köper mat åt dem.
Evgueni Lobas känner sig maktlös. Skuldkänslor tynger honom.
– Det är nog mitt fel. Jag borde ha agerat direkt och flyttat dem därifrån till de västra trakterna. Nu går inga tåg eller någonting därifrån. Jag ringer honom flera gånger om dagen. I går kunde jag inte nå honom på två timmar och då blir jag otroligt rädd att det ska ha hänt honom något. Men då hade han gått till källaren.
Skolan brann
Musikgymnasiet som Evgueni Lobas gick på i Charkiv har brunnit ner. Han vet inte om huset där han växte upp står kvar. Pappan bor fortfarande kvar i tvårumslägenheten men hälsade på släktingarna i Tjernihiv när kriget bröt ut.
– En barndomsvän ringde och berättade att en bomb hade slagit ner, det träffade inte huset direkt men alla fönster slogs ut. Det är ett trevåningshus omkring 200 år gammalt. Väninnan sitter med sin mamma och ber att en bomb inte ska falla på deras hus.
Ryska var huvudspråket i skolan när Evgueni Lobas växte upp i Charkiv och som 19-åring flyttade han till Moskva för att studera vid den ryska musikhögskolan Gnessin.
Nu skäms han över att han pratar ryska med sina barn. Han skäms till och med över att han har döpt katten efter den ryska nationalskalden Aleksandr Pusjkin. Pusjkin, den norska skogskatten, har hunnit bli 19 år. Han tittar upp som om han förstår att husse pratar om honom.
– Han är döv nu så han behöver i alla fall inte höra namnet längre.
”Hjärntvättar folket”
1994 sökte musikern jobb i Sverige och har bott här sedan dess. Han var senast i Ukraina när han begravde sin mor 2019. Han tänker inte återvända till fosterlandet för att kriga.
– Jag är född där men jag är svensk medborgare och har inget ukrainskt pass. Jag stödjer dem men jag åker inte dit, jag åkte därifrån när jag var 19 år. Det här kriget var förlorat redan när det började. Motståndet finns men det går inte att vinna. Det är en ondska som är alldeles oförklarlig och som ingen människa kan stå emot.
Han suckar tungt.
– Jag hoppas att jag lever när den här ryska – så kallade – ledningen ställs inför rätten. Även propagandamänniskorna som hjärntvättar folket.