Täby

Det går inte en dag utan att Eva-Lotta Gotborn, 85, saknar maken Björn. De såg varandra för första gången på Arlanda 1991, en resa anordnad för singlar.

Efter en dans på Lanzarote dit flyget gått friade han. Sedan var de tillsammans i 30 år.

Hemma på rokokobyrån står nu ett fotografi på Björn och ett glashjärta med ett batteriljus.

– Jag tänder ljuset varje dag. Jag vet inte om det hjälper men jag tror han skulle tyckt om det. Och så pratar vi lite med varandra, säger hon.

– Jag tyckte mycket om Björn, säger hon och ler.

Jag tänder ljuset varje dag. Jag vet inte om det hjälper men jag tror han skulle tyckt om det, säger Eva-Lotta Gotborn,.

Maria Svensson

"Han är med mig"

Ann-Jeanette Wahlqvist, saknar hon med. Hon förlorade sin pappa Gunnar för fem år sedan.

– Jag har ett fotografi hemma på ett särskilt bord. Där har jag ett ljus som jag tänder nästan varje vecka, säger hon.

Stunden vid ljuset blir en plats för eftertanke.

– Då kan man titta på pappa och tänka på vad han skulle säga eller göra i den här stunden. Ibland pratar jag med honom. Han är alltid med mig, för han var en så stor del av mitt liv.

Hon är bortrest i helgen och kommer inte gå till kyrkogården. Men hennes pappa ville inte ha en specifik gravplats, något familjen respekterade. Han vilar i en minneslund.

– Han sa alltid att vi inte skulle känna att vi måste gå till en speciell plats på en speciell dag.

Ann-Jeanette Wahlqvist pappa är alltid med henne hon ska inte gå till någon grav i helgen men tänder ett ljus för honom nästa varje vecka hemma.

Maria Svensson

Traditioner för att minnas

Anna Lindberg berättar att allhelgona förändrats lite nu när hon fått barn. Högtiden har fått konkurrens av en annan, mer lekfull tradition: halloween.

– Jag ser fram emot att pynta och att de äldre barnen i området kommer och knackar på, säger hon.

Men minnena av hennes mor- och farföräldrar finns där ofta och hon bär dem med sig tillsammans med familjen.

– Vi har som tradition att vi alltid käkar på en viss restaurang när morfar fyllde år, och det håller vi igång. Så minnena är mer baserade kring andra grejer, som när de fyllde år, jul och midsommar, säger hon.

När jag går handlar kan jag komma på mig att handla sådant han tyckte om.

Vi träffar pensionärerna Lene Rosenkilde och Jarl Brännström i ett intensivt Täby centrum, även de har flera som de saknar. Lene sin syster, som hon stod väldigt nära. Hon bär bland annat med sig minnet genom saker.

– Det kan vara en halsduk, en scarf som hon har haft. När man tar på den tänker man extra mycket på henne. Minnet finns också i vardagen, som i matrecept. Man tänker: ”det här gjorde hon”.

På söndag är det alla helgons dag, en tid för att minnas och hedra de som inte längre finns med oss. Fler minns genom att tända ett ljus på kyrkogårdarna.

mostphotos

För Jarl Brännström brukar minnena väckas till liv när han tittar på foton hemma. Men samtidigt handlar det mer om en känsla som ständigt finns där.

– Man behöver inte göra någonting, de finns där.

Lene fyller i:

– Ja. Sorgen har lagt sig efter några år, men saknaden finns ju där alltid.

Eva-Lotta Gotborn ska i helgen tända en lykta vid graven. Förhoppningsvis brinner den i många veckor, över jul och nyår.

– Jag saknar honom varje dag. Någon att fråga om råd. När jag går handlar kan jag komma på mig att handla sådant han tyckte om.

– Man blir väldigt ensam. Då tänker jag att vi kommer träffas en dag, säger hon.