Eva Gard var elva år då och bodde i Hammarbyhöjden. I augusti hade hon börjat läroverket som då låg i Hökarängen.

Från station Johanneshov brukade hon ta buss 75 ut till Hökis. Men i oktober kunde hon i stället kliva på det sprillans nya gröna tunnelbanetåget.

– Det var ju väldigt spännande och väldigt högtidligt. Vi var nog tysta och fundersamma och undrade vad det här var för vidunder. Men sen blev det vardagsmat, berättar hon.

Om den yngre generationen snabbt tog till sig det nya färdmedlet var det annat med de äldre.

– Jag har för mig att de var väldigt skeptiska och fundersamma. Min mormor undrade vad det där med tunnelbanan var för något. Hon tyckte bussen var bättre, minns Eva Gard.

Den nya tunnelbanestationen i Hökarängen på bild från 1950.

Gunnar Ekelund, Spårvägsmuseet

Kom farande i 80 knyck

Att åka sträckan Slussen-Hökarängen kostade 50 öre. Tågen var gröna, som namnet på linjen. I folkmun fick t-banan namnet ”gröna faran”.

– Det kan ha att göra med att den hade en hastighet på 80 km/h, långt snabbare än de spårvagnar och bussar som trafikerade innan, säger Karin Larsson, evenemangskoordinator på Spårvägsmuseet som håller i firandet av 75-årsjubileet.

Men hur kom det sig att den första linjen gick till just Hökarängen?

Svaret är inte ett utan flera: En del av sträckan kunde byggas på en tidigare spårvägslinje vilket innebar en besparing. Markförhållandena söder om söder ansågs gynnsamma.

Bussar med släp som tog fler passagerare trafikerade linje 75 ut till söderort under några år.

Sven Goliath, Spårvägsmuseet.

Nya områden behövde snabb trafik

Dessutom rådde befolkningsexplosion i Gubbängen och Hökarängen. På bara några år i slutet av 40-talet flyttade ungefär 15 000 personer till de nybyggda förorterna. Särskilda bussar med släp gick på linje 75 för att möta folkökningen.

– Det fanns ett stort behov av snabb och kapacitetsstark kollektivtrafik. Tunnelbanan blev en förutsättning för att Stockholm skulle kunna växa med de här satellitstäderna långt utanför citykärnan, säger Karin Larsson.

Det var knökat på perrongerna när gröna linjen invigdes.

Spårvägsmuseet

Fest på perrongerna

Invigningen den 1 oktober 1950 blev en festlig historia.

– Intresset var enormt. Stationerna var fyllda av människor och det rapporteras om trängsel och feststämning på perrongerna, berättar Karin Larsson.

Familjen Edermo från Gubbängen var med på premiärturen. De tre barnen Tommy, Hasse och Birgit blev fotograferade i fönstret på den nya tunnelbanevagnen.

– Jag var bara tre och ett halvt så jag minns inte så mycket. Men pappa sparade kortet och skrev på baksidan att det var från invigningsturen, och att det hamnade i morgontidningen dagen därpå, berättar Bibbi Edermo.

Hon vittnar om att tunnelbanan innebar en efterlängtad förändring.

– Jag tror det var lite sensation. Mamma och pappa pratade om att man kunde åka ända till Slussen. Bussarna gick bara till Ringvägen.

Bibbi Ederrmo till höger, bredvid bröderna Tommy (i mitten) och Hasse, på tunnelbanans premiärtur.

Okänd

Stockholmarna fick hybris

Karin Larsson på Spårvägsmuseet beskriver det som att stockholmarna fick ”storstadshybris”.

– Från början fanns en väldig stolthet över att Stockholm nu hade tunnelbana likt storstäder som London och Paris. Många upplevde den som modern snabb och bekväm jämfört med tidigare spårvagnstrafik.

I dag har Stockholms tunnelbana 100 stationer. Till Farsta kom tågen 1958. 1971 hakades Farsta strand på – den sydligaste stationen i hela nätet.

Hur länge namnet gröna faran levde kvar är osäkert.

– Jag har för mig att vi sa så fortfarande långt upp i tonåren, säger Bibbi Edermo.

Skylten på perrongen i Hökarängen efter att även den södra utgången öppnat i mitten av 50-talet.

Gunnar Ekelund, Spårvägsmuseet.