Alex Khourie promenerar i centrala Orminge och passerar minnesplatsen för en ung Nackabo som sköts ihjäl vid Ikea i Barkarby den 27 juli. En fotbollströja, bilder på en kille i studentmössa och en nalle som kramar ett hjärta i ett hav av blommor och gravljus.
Orminge är också skådeplatsen för hans nya roman om gängkriminella barn: ”Mina döda”. Han är väl bekant med området och skriver om Folkans fritidsgård, Coop och fryspucksburgarna på grillen som får det att kurra i magen på 14-årige Wilmer.
Han vaktar en moped åt några äldre killar utanför Orminge centrum.
”Arton–nittonåringarna som gått på Björknässkolan före oss. Kommit ut på praktik men hoppat av någonstans längs vägen. Nu sa ryktet att de stal moppar. Gjorde inbrott. Selma Andersson hade till och med hört att de huggit en kille i halsen.”
När mopeden blir stulen krävs Wilmer på pengar. När han inte klarar av att betala tvingas han utföra uppdrag för det kriminella gänget.
– Jag hoppas att jag fångar den totala apatin och hjälplösheten när du kan beställa tjänster av en kriminell på samma sätt som av en Foodora-chaufför. Det finns ingen ort som är förskonad när vi skjuter varandra till döds och ofta är det ungdomar som är utförare, säger Alex Khourie.
”Ingen fuckar med Orminge”‚ säger en av personerna i Alex Khouries nya roman.
Angie Gray
”Finns 1 000 Wilmer i Sverige”
Alex Khourie arbetar som socionom med att försöka rädda ungdomar undan kriminalitet. Han hämtar intryck från sitt arbete till böckerna men betonar att berättelserna och personerna är påhittade.
– Det finns säkert många som kommer att läsa in sig i karaktärerna. Men det finns väldigt många som har en frånvarande pappa. Det finns 1 000 Wilmer i Sverige.
Jobbet är också en av orsakerna till att han väljer att skriva sina böcker under pseudonym.
– Jag älskar mitt jobb och det skulle förstöra hela förtroendet om någon börjar undra om jag pratar med dem för att jag vill hjälpa dem eller samla material till nästa bok.
Vill väcka empati
Likt flera av barnen han möter har han diagnoser.
– Jag har tvångssyndrom och katastroftankar. Men genom KBT har jag lärt mig att hantera det och det har faktiskt varit bra för mitt skrivande. Jag kan se en händelse utvecklas till en fullständig katastrof.
Samtidigt vill han hitta mer nyanser i skildringarna av de gängkriminella barnen.
– Jag hoppas också väcka empati. Många har inte ens haft ett val. Jag tycker att det är konst att kunna skildra våldsamma miljöer och samtidigt visa sympati för dem. Många personer som har begått skjutningar har jag väldigt fina minnen med, jag kan le när jag tänker tillbaka på samtal vi har haft.
Varför gör de ändå de här handlingarna?
– De vill visa lojalitet mot sitt område, saknar konsekvenstänk, är drivna av hämnd. Några vill visa att de är någon att räkna med i sin gruppering, några gör det under tvång och andra vill helt enkelt tjäna pengar.