Den 14 juni sammanträdde barn- och ungdomsnämnden i Håbo kommun, men jag kommer inte skriva vad man kom fram till. Inte en rad om jättebesparingen jag rapporterade om nyligen. Ingen som läst de föregående sidorna kan bli överraskad. Det här är ett speciellt nummer. Ett tag fruktade jag att det skulle bli det sista någonsin. Att Håbo skulle hamna i evig medieskugga, men de nya ägarna vill inte det och det är jag tacksam för. Håbo förtjänar en tidning. Håbo behöver en tidning. Håbo kommer ha en tidning. Att den delas med Enköping gör ingenting. Tvärtom. Det stärker bara hoppet att den kommer att överleva i dessa bistra ekonomiska tider.

Dags att gå vidare

Så tidningen fortsätter. Jag gör det inte.

Över sex år har hunnit passera sedan jag klev in på redaktionen i Enköping. En av de första frågorna jag fick av dåvarande chefen var ... ”hur vet jag att du inte går tillbaka till någon av de stora tidningarna om ett par månader.” Jag svarade att jag gjort den grejen. Nu var tid för något annat. Att detta något annat skulle vara så länge kunde jag inte ana. Nu är det alltså slut. När sista tidningen gjordes klar hängde en del framtidsfrågor fortfarande i luften, men nu är det dags att gå vidare.

Till vad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är sugen på att skriva ett helt nytt kapitel i mitt yrkesliv.

Det viktigaste jobbet

Först väntar dock en lång semester. Jag ska vara ledig. Jag ska resa, jag ska njuta, sola, bada, dricka, äta, glassa, träna, skriva en ny bok och innan solen blir höströd ska jag vara föräldra-”ledig.”

Jag går alltså till det viktigaste jobbet man kan ha. Jag och Isabelle ska upptäcka världen tillsammans genom hennes ögon. Först någon gång i augusti 2024, när hon hunnit fylla två och börjat på förskolan, ska jag ta tag i det som ska bli resten av mitt liv.

Sportjournalistiken och lokaljournalistiken har varit mitt yrkeshem sedan jag blev tillräckligt vuxen för att våga ta klivet ur mina trygga fastanställning för att jaga drömmen. Det började med eget företag och sedan dess har jag varit anställd såväl kort tid som lång. Fast och på prov. Vad det blir framöver återstår alltså att se. Oavsett kommer jag sakna er. Läsarna. Engagemanget. Ni bryr er om er kommun, och er tidning. Ni har låtit mig berätta era historier, ni har klagat och hyllat, varit glada och arga. Få har varit oengagerade. Faktum är att jag, som av en ren slump, bara de senaste veckorna träffat flera personer som alla sagt samma sak. ”Det är så bra att ni finns.”

Släpper inte taget

Vi har gjort skillnad och jag skulle kunna sitta här i evigheter och räkna upp texter jag skrivit och människor jag mött, men då kommer jag inte vidare. Ungefär som den eviga silon.

Det här betyder dock inte att jag släpper Håbo. Eller Enköping. Så Brommabo jag är har jag skapat ett oändligt band till de båda kommunerna tack vare Sara Lindén, Bill Wacklin, Dajana Aira och de andra i min fiktiva polisgrupp. Bävermannen har sålt slut gång på gång i de lokala butikerna och lånats ut vid ett osannolikt antal tillfällen på biblioteken. Uppföljaren är klar hos förlaget. Ni kan räkna med att jag hojtar i lokala FB-grupper och jag hoppas självklart att den här tidningen vill skriva om boken när den släpps.

Som Pesci sa

Jag brukar avsluta den här typen av texter med ett citat från filmen Any Given Sunday, men låt mig i stället åberopa Joe Pescis famösa tal när han vann en Oscar för bästa manliga biroll 1991.

Det har varit mitt privilegium.

Tack.

(Det här är en redigerad version av krönikan som gick i det sista numret av Mitt i Bålsta, vecka 25, 2023, reds.anm.)