– Den här musiken blev en skön egen värld att gå in i som passade väldigt bra med hur jag mådde som tonåring – den ilskan och det uttrycket som fanns i musiken.

Så berättade regissören och skådespelaren Josefin Ankarberg inför premiären av Heavy as the heart i höstas.

Beväpnad med nedstämd elgitarr varvar hon personlig, feministisk monolog om utsatthet och musikens kraft, med att själv growla fram nyskriven black metal.

Föreställningen har blivit en dånande succé hos både kritiker och publik. Nu har spelperioden förlängts för andra gången, till januari.

– Det känns fantastiskt. Och roligt att det lockar nytt folk till teatern. Det är många hårdrockare som kommer för musiken, svartklädda med bandtröjor, säger Josefin Ankarberg på telefon inför nystarten i början av december.

Inga röstproblem

Moment har för övrigt tryckt upp egna t-shirts med pjäsens titel i genretypiskt spretiga bokstäver.

– Det är första gången vi har egen merch. Det finns ju en sån kultur inom genren att man gärna köper tröjan, konstaterar Josefin Ankarberg.

Vad är det med föreställningen som gör att den går hem?

– Dels har jag hört från många att de känner igen sig; att de haft den här starka relationen till den här musiken som unga. Sen är det väl själva historien och hur den får utlopp i musiken. Folk blir väldigt berörda.

Hur mår rösten?

– Den mår bra, det har gått jättebra. Jag har lärt mig tekniken, det hjälper. Det har varit kul att growla tillsammans med publiken också. En del blir väldigt fnissiga.

Teaterpar med medvind

Samtidigt som Josefin Ankarberg gör succé, hyllas även hennes sambo Andreas Boonstra för sin monolog Det kanske sista jag gör – Är vi i början eller slutet?

”I all sin enkelhet det bästa som ges på en scen i Stockholm just nu”, skrev Dagens nyheter om föreställningen som ges i Moments foajé.

Blir det mycket champagne därhemma?

– Nej, men vi är väldigt glada – och lite trötta också. Det är intensivt men väldigt, väldigt kul, säger Josefin Ankarberg.