Efter fyra års kamp kom till slut samtalet från sjukhuset som hon bävade för. Lisa hade hittats medvetslös på en toalett efter en överdos, och trots försöken gick hennes liv inte att rädda.

– Det var en ofantlig sorg, jag kunde inte äta, inte sova. Hela kroppen sattes ur spel, säger Cilla Zbinden.

Hon tar emot en trappa ner i ett flerbostadshus på Vendelsömalmsvägen. Här i en källarlokal har hon skapat en plats för att bearbeta sorg. Hit kommer anhöriga som är fast i medberoende eller har förlorat en närstående.

Hon slår sig i en grön sammetsfåtölj i terapirummet och berättar sin historia.

I Cilla Zbindens lokal i Vendelsö tar hon emot personer i sorg eller de som behöver stöd kring medberoende.

Johanna Wallén

I höst är det tre år sedan Cilla Zbinden förlorade sin 23-åriga dotter Lisa.

– Det är så viktigt att prata om det, och det är därför jag går ut offentligt och berättar. För beroendesjukdom är som vilken annan sjukdom som som helst, men de andra sjukdomarna sopar man inte bara under mattan.

Lisa fick komma till ett behandlingshem månaderna innan den sista överdosen.

– Men hon avvek ganska snabbt därifrån och sedan var hon ute i drogvärlden igen. Det hade eskalerat och jag påkallade det för socialsekreterarna så att de kunde hjälpa, men då var det för sent, säger Cilla.

Blev sjuk i anorexi

Det hade börjat på allvar fyra år tidigare när Lisa, då 18 år, flyttade hemifrån.

– Vi märkte att något inte stämde, men kunde inte sätta fingret på vad det var. Efter ett tag fick vi veta att hon tog droger, och då hämtade vi hem henne.

Hon blev under den här tiden allt smalare och insjuknade i anorexi. Till slut var det fara för hennes liv och hon blev tvångsintagen och vårdades på Södersjukhuset i tre månader.

– Då var hon så mager att hon var tvungen att sitta i rullstol för att inte göra av med några kalorier, berättar Cilla.

Hon återhämtade sig och blev normalviktigt, men efter ett tag föll hon tillbaka in i drogmissbruket.

– Vi började känna igen mönster. Lisa tyckte väldigt mycket om sin familj, men när hon avskärmade sig allt mer förstod vi att det var något som inte stod rätt till.

Johanna Wallén

Det var då Cilla Zbinden startade Cillaz hälsorum för att själv bli stark och orka med som anhörig, men också för att stötta andra i en liknande situation.

– Då handlade det mycket om kost och rörelse, det man faktiskt kan påverka i en övrigt kaotisk situation som anhörig. För man har panik över vad som händer ens barn, det är en konstant oro i kroppen. Oftast hade jag ingen aning om vad som hände Lisa, om någon gjorde henne illa.

Fem års kamp

Under de gångna åren har Cllla fått mycket stöd genom kommunens anhörigträffar, men även genom enskilda stödsamtal. En tid efter dödsbeskedet var hon redo att söka hjälp på nytt, och utbildade sig i samband med det till sorgbearbetare.

Hon upplever att det finns en stor kunskapslucka i samhället kring att hantera sorg.

– Det viktigaste när någon är i sorg är att bara lyssna, krama om och finnas där. Kanske komma med mat eller handla. Men kom inte med goda råd, som att "tiden läker alla sår" eller "personen har det nog bättre där den är nu". Det landar ofta bara jättefel.

I dag har hon bearbetat sorgen efter Lisa och lärt sig leva med den.

– Jag kommer alltid att bära med mig den, och hon fattas i vårt liv hela tiden. Men nu tar sorgen inte över mitt liv som tidigare.