Man brukar säga att Istanbul är den enda staden i världen som sträcker sig över två kontinenter.

På blå linjen finns något liknande: den enda stationen i Stockholms tunnelbana som sträcker sig över två kommuner, med en uppgång i Solna och en i Sundbyberg.

Men det är inte till Turkiet tankarna brukar gå när Näckrosen kommer på tal.

Alldeles intill t-baneuppgången fanns i stället länge det som har beskrivits som "Sveriges Hollywood": gamla Filmstaden i Råsunda.

En av stationens entréer. I bakgrunden kan man skymta gamla Filmstadens bevarade fasader.

Mikael Andersson

Stationens konstnärliga utsmyckning minner om just detta. Här kan man bland annat vila blicken på en baddräkt från Filmstadens kostymförråd, som hänger bredvid ett fotografi med Greta Garbo.

Men filmvetaren Mikaela Kindblom har sina dubier.

– Det är säkert inte Greta Garbos baddräkt. Inget av det här är med i någon Greta Garbo-film.

En gammal flygbild visar hur Filmstaden såg ut i sin krafts dagar.

Mikael Andersson

Ovan mark brukar Mikaela hålla i guidade turer i det som finns kvar av Filmstadskvarteren. I dag har Mitt i emellertid tvingat ner henne i underjorden, för att berätta om – och syna – de artefakter från Filmstaden som perrongen är utsmyckad med.

Fel bokstav

Föga förvånande är regissörer som Victor Sjöström och Ingmar Bergman representerade här, i både text och bild.

Även där finns saker att anmärka på om man heter Mikaela Kindblom. Exempelvis står den gode Sjöströms förnamn angivet som "Viktor", hans dopnamn, trots att det var stavningen med "c" han använde under sin karriär.

Greta Garbo, Victor (eller Viktor) Sjöström och Ingmar Bergman uppmärksammas på station Näckrosen.

Mikael Andersson

Scavanker av det slaget tyder på att det var lite si och så med filmkunskaperna när perrongen skulle få sin konstnärliga utformning, resonerar Mikaela.

– Man får tänka på att 1975 fanns inget internet, säger hon.

Men blå linjen stod också för något nytt och spännande när den invigdes för 50 år sedan.

Det var bland annat den första linjen där alla stationer fick konst redan från början.

– De flesta konstnärerna har valt någon karaktäristisk färg. Det gör att konsten blir en väldigt stor del av identiteten, berättar Marie Andersson, konstvetare med Stockholms tunnelbana som specialområde.

Masmo förebild

Blå linjen var också den första där alla stationer, Kista undantaget, byggdes under jord – så kallade grottstationer.

Enligt Marie Andersson trodde beslutsfattarna länge att resenärer skulle finna grottkänslan obehaglig.

Den idén kom på skam efter invigningen av station Masmo på röda linjen 1972.

– Folk i Masmo blev inte så rädda, utan det fick positiv uppmärksamhet, säger Marie.

Näckrosens konstnärliga gestaltning består av lite av varje, bland annat citat.

Mikael Andersson

Tre år senare invigdes alltså ett helt gäng med grottstationer, däribland station Näckrosen.

Då fanns inte mycket kvar av Sveriges Hollywood.

– På sextiotalet började man lägga ner verksamheten eftersom den inte längre var lönsam. Filmregissörer ville inte längre jobba i studio, säger Mikaela Kindblom.

Som av en händelse håller Mikaela Kindblom och hennes filmvetarkolleger på att se över vilka svenska filmer som innehåller scener i Stockholms tunnelbana. Två Beck-filmer på temat visas på gamla Filmstaden i höst.

Mikael Andersson

Hon brukar beskriva det som att borrningarna för tunnelbanan blev spiken i kistan.

– Det skakades om och var oväsen, så det var omöjligt att ha filminspelning.

Döpt efter damm

I stället flyttade Riksteatern in i Filmstadens gamla lokaler. Även rekvisita från den verksamheten finns utställd på Näckrosens perrong.

Senare, på nittiotalet, återvände filmproduktionen till området – om än för blott några år.

– Då kanske Pernilla August och Stellan Skarsgård åkte tunnelbana hit, spånar Mikaela Kindblom.

I perrongens golv står namnen på en rad kända skådespelare och filmregissörer som jobbade i Råsunda. Snöpligt nog har Liv Ullmann mist ett "n", påpekar Mikaela Kindblom.

Mikael Andersson

Att stationen inte har fått sitt namn efter Filmstaden, utan efter en näckrosdamm i Näckrosparken i Råsunda, ser hon som ett tecken på en viss sjuttiotalsanda: att blicka framåt, snarare än bakåt.

Ett framtida namnbyte tror hon inte på.

– Det tåget har gått, om man säger så.