Johanneberg

Sedan debuten hösten 2011 har karriären varit en veritabel berg- och dalbana för Xenia Kriisin. Det förväntade genombrottet uteblev efter att hon födde sitt första barn 2016. Hon fick en frisk liten dotter i Charlie, men kroppen gick sönder och den kroniska smärtan blev ett faktum hon fortfarande lever med. 

– Det viktigaste av allt är kärleken till mitt barn. Nu är hon sju år och det har tagit tid för mig att landa efter alla problem med en kropp som gör ont, sjukskrivning efter sjukskrivning och allting. Den första tiden sörjde jag den mamma hon inte fick, den mamman jag ville vara och den roll jag såg mig själv i – mamman med ungen på höften som bara kunde köra på och klämma ut en unge till ganska snabbt. Den traditionella modersnormen som går vidare genom generationer och som man inte tänker på förrän man sitter där och den egna upplevelsen är precis tvärtom. 

Efter två album på engelska landade det tredje Psalmer för de oheliga i mitten av april, nu på svenska. Ett språkbyte som kom obeprövat naturligt med tanke på ämnesvalet.

– Absolut är det så! Det hände nåt när jag blev mamma. Världen blev större och mindre på samma gång. Jag är uppvuxen med engelskspråkig text och musik så innan kändes det självklart att skriva på engelska. Efter att Charlie föddes märkte jag direkt att det började formas svenska ord. Så jag lät det bara flöda. Tidigare var det lite för känsligt, lite för sårbart att skriva på svenska. På de första skivorna hade jag med några få meningar eller nån enstaka vers på svenska, och när jag sjöng det grät jag alltid. Det blev bara för nära. Men nu, i det här fallet var det en helt naturlig utveckling för mig som människa och ett sätt för mig att bearbeta allt som hänt.

Xenia Kriisin. Skapar oheliga psalmer för den trasiga och storartade rockmorsan.

Björn Andrén

Xenia version 2.0

Det finns ett lugn i Xenia Kriisin, men samtidigt så mycket smärta. Som om hon sjunger precis rakt in i hjärtat på lyssnaren. Och har den som vill lyssna ens varit i närheten av en liknande jobbig situation så når rösten garanterat fram. 

– Om jag lyckas med det då är jag nöjd! Att de som lyssnar kan relatera till det jag skriver är det största målet varför jag håller på. Jag känner hela tiden, men att få andra att känna saker det är stort.

Hur känns det då att komma tillbaks som Xenia version 2.0?

– Det känns jättekonstigt faktiskt. Allt är väldigt sårbart och det känns som om att tiden bara rinner mellan fingrarna på mig. Egentligen skulle plattan släppts redan förra året, men jag fick ställa in allt efter en skada i ryggen som min kropp inte ville läka. Men nu har jag accepterat att nu är nu och det blir vad det blir. Det viktigaste är att jag får hålla på.

Å andra sidan var det aldrig livsviktigt att slå igenom och bli störst.

– Nej, jag är väl medveten om att jag är extremt kall på marknaden. Samtidigt tycker jag att både jag och musiken låter bättre nu.

En ny skiva i huvudet

Psalmer för de oheliga spelades in redan 2018 så hon har redan en helt ny skiva i huvudet.

– Det är så mycket musik och idéer som ska ut, det ska bara skrivas ned och spelas in.

Men först blir det en bebis till, trots allt.

– Haha, ja, nu är det bara att tuta och köra… Jag lever efter mottot YOLO, fastän jag är alldeles för gammal för det, skrattar Xenia.

– Jag har känt mig så gammal i min kropp samtidigt som jag vet att jag fortfarande är skitung. Å andra sidan har jag aldrig känt mig så mänsklig och levande som jag har gjort de senaste åren, mest på grund av att jag blev mamma och att min kropp svek mig. Jag var ung och trodde att jag var odödlig. Det är som med alla andra som blir sjuka eller att något oväntat händer, det klickar till i hjärnan! Man behöver inte alltid vända allt till det positiva, vissa saker kan få vara skit.

Och oavsett hur det går i den så kallade karriären lovar hon dyrt och heligt att hon aldrig kommer att sluta göra musik. 

– Musiken är bara där, med mig genom livet. Och visst att det blir klurigare ju fler barn man har men det spelar ingen roll, jag skriver alltid oavsett. Det tror jag att jag alltid kommer att göra, det är en livsviktig ventil. En ventil för tankar, desperation och lite sorg.