Ett lugn vilar vid S:t Johannes kyrka. Ett stenkast därifrån bor Anita Söderman sedan 80 år tillbaka.

Familjen Söderman flyttade hit 1945 när Anita var tre år och den gamla redarfamiljen Myrsten ägde byggnaden.

– Vi hade jättekul, det var barn överallt! Det var alltid liv och kiv i kyrkans park. Vi var Johannesplangänget, det fanns ett gäng på andra sidan kyrkan som vi låg i krig med, säger hon.

– Varje dag kom två poliser promenerandes genom parken, ibland retade vi dem och sprang.

Nedanför låg Franska skolan där flickorna gick, då var det nunnor som arbetade där.

Hon pekar ut genom fönstret och berättar om efterkrigstiden.

– I tegelhuset mitt emot fanns ett spioncentrum, det finns ju en massa gångar under husen och så.

Trots att det knappt går att komma närmre citybullret är det lugnt och stilla på Johannes plan.

Mikael Andersson

Tröttnar aldrig

Anita lutar sig fram och pekar på en bild av sig själv i ett fotoalbum. Hon var 19 år och på väg att flytta till Iowa i USA för att plugga journalistik. Det var hennes mamma som tyckte att hon skulle se mer av världen än Malmskillnadsgatan, eller "Marsnadsgatan" som Anita säger.

– Vi som bor här sa så. Malmskillnadsgatan tog för lång tid att säga.

När hon kom hem hade citysaneringen dragit fram och raderat stora delar av barndomskvarteren. Vänners bostäder och butiker var borta, och hon kände inte igen sig.

– Jag skulle gå Marsnadsgatan ner, och det var ju bara hål på båda sidorna. Livet kom därefter aldrig riktigt tillbaka hit, man blev mer isolerad här uppe.

Möblerna i lägenheten är i stort sett desamma som när hon var liten. I köket står hennes vitmålade gamla barnstol kvar.

– Jag har hört talas om att folk blir trötta och vill ändra, sådan är inte jag. Vissa möbler har jag ju bytt ut, men det mesta är kvar. Fungerar saker ser jag ingen anledning att byta.

När Anita var liten fanns det många barnfamiljer i city. "Det sprangs så mycket i trapphusen. Vi lekte i kyrkans park varje dag."

Mikael Andersson

Finare än Strandvägen

Livet har fört henne till södra Frankrike, Rom och Grekland men hon har alltid återvänt till Johannes plan mellan varven. Söder om Slussen hade hon däremot knappt varit förrän hon fyllde 25.

– Nej, jag var mest här och på Östermalm där jag gick i skola. Jag var nyligen på Kungsholmen för att förnya passet hos polisen, då tänkte jag på att jag aldrig är där. Man åker ju bara dit och därifrån, handlar färg eller något.

– Det är lustigt, jag känner mig mer hemma i Nice än på Södermalm eller Vasastan.

Hon skrattar när hon berättar att sonen Max bor just i Vasastan.

– Ja, vad gör han där egentligen? Han bor ju fint men jag kan inte förstå hur man kan trivas där. Här finns ju allt i närheten, vad mer kan man begära? Och det är lugnt som i en egyptisk gravkammare!

– Det här är klassat som det finaste området i Stockholm, finare än Strandvägen. Jag trivs otroligt bra. Det har alltid funnits en bykänsla, man hör hit och kommer tillbaka.

Franska skolan låg precis nedanför gatan. När Anita gick där jobbade fortfarande nunnor på flickskolan.

Mikael Andersson