– Det är 50 år sedan första turen och 25 år sedan den sista, så det är dubbla jubileum i år, säger Björn Lüning som själv har hunnit bli 92 år.
Hans föräldrar köpte sommarhus med en stor tomt i Viby 1931, då Björn var 2 år. Familjen bodde i stan och på vägen till och från Viby passerade de bygget av vägen från Norrviken ner mot Töjnan i slutet av 1930-talet. Det fick en avgörande betydelse.
– De använde små Decauvillevagnar för tippning och schaktning. Spåren inspirerade mig och på 1940-talet började jag bygga banvallar på tomten,säger Björn.
Men det skulle dröja innan han tog nästa steg. Först 1967 började Björn köpa räls, då en tre mil lång timmerbana på Öland hade lagts ner.
– Det fanns gott om räls i skogen. Jag forslade hem den i botten på ett potatislass.
Betalade för skrotvärdet
Året därpå köpte Björn ångloket Karolina för 1 000 kronor, vilket var skrotvärdet, men han var tvungen att både reparera panna och byta spårvidden. 1970 var arbetet klart.
– Pannan var under ånga och jag kunde få loket att röra sig för egen maskin. Då hade jag lagt ner 1 000 timmar eget jobb och 20 000 kronor – en hel del pengar på den tiden.
Den 12 juni 1971 invigdes järnvägen för passagerartrafik, av kommunstyrelsens ordförande Alfred Berglund (M). Då var banan ännu bara drygt 100 meter lång och låg helt och hållet på Björns egen tomt, med huvudstation Hummelstugan och slutstation vid dåvarande Kyrkvägen (i dag en namnlös promenadväg).
Men den skulle snart växa rejält norrut.
– En annan moderat, Anders Nylund som satt i byggnadsnämnden, var järnvägstokig och började engagera sig. Vi bildade en förening och då fick vi bygga vidare, utanför tomten.
Grälande gubbar
Banan växte successivt och var som längst cirka 1,5 kilometer lång och hade då fyra stationer: Viby, Älte, Skillingeberg och Lillskogen. Den trafikerades främst på söndagar, men ibland även på vardagar då exempelvis förskolor kunde abonnera en tur.
– Vad Vibyborna sa? De var eld och lågor. De tyckte det var fasligt roligt med ett tåg, säger Björn.
Men återväxten i föreningen, Sollentuna Enskilda Järnväg, blev så småningom ett problem. 1995 hade SEJ 100 medlemmar, men så gott som alla var passiva. Året därpå tog Björn beslutet att lägga ner alltihop.
– Jag och Anders var två gamla gubbar som mest gick och trätte, så det var ganska skönt, säger Björn.
Rullar på Öland
Inom ett år revs de delar av järnvägen som låg utanför Björns tomt, och 2004 revs även rälsen på tomten upp. 2008 styckades tomten och Björn sålde och sa farväl till Viby.
Men det brinnande järnvägsintresset sa han inte farväl till. Ångloket flyttades redan 1996 till Öland där Björn vistas på somrarna sedan många år. Där kapsejsade skorstenen snabbt, berättar han, och Karolina blev stående till 2010.
– Då tog jag hand om det och nu finns det på Böda skogsjärnväg som har en bana på 4,2 kilometer i dag.
Även järnvägen på Öland drivs av en förening, men än så länge är det Björn som äger Karolina.
– Loket går över till föreningen när jag dör. Men jag tänker bli 100 så det är några år kvar, säger han.
"Vemodigt när vi la ner"
Men i Viby har det alltså gått 25 år sedan Karolina fräste och pustade fram för sista gången från Humlevägen upp mot Skillinge. Några spår av spåret finns emellertid kvar att se för den som tittar noga.
Syllarna blir visserligen allt mer dolda under jord och gräs, men de kan ännu skönjas utmed delar av banan. Och rester av en station syns tydligt i skogsbrynet i Älte.
– Klart att det kändes vemodigt när vi la ner och järnvägen som vi just hade byggt togs bort – en epok var ju över, men det överseglades av att det var dags att gå vidare. Man måste acceptera att livet förändras, säger Björn.