Vasastan

Februarikylan omslöt barnen på en av Torsgatans bakgårdar när ett fönster plötsligt flög upp och en tants huvud dök ut genom öppningen.

"Mjölkcentralen brinner!", ropade hon.

Det klapprande ljudet från barnfötter som satte av för att få en glimt av branden drunknade i tjutet från räddningsfordonen som också hade larmats till platsen. Någon brand fick barnen dock inte se – en polisavspärrning stoppade dem från att komma nära.

Det var den 8 februari 1937. En liter mjölk kostade 24 öre och ett av barnen på gården var 11-årige Arne Niklasson.

Där hade jag mina första bästa år, jag trivdes väldigt bra.

Arne och lillasystern Ruth. Arne hette då Fridolf men tog senare sitt andranamn som tilltalsnamn.

Privat

Torsgatan 42

Arne föddes den 11 juli 1925 och växte upp på Torsgatan 42. Under uppväxten var bilar fortfarande sällsynta.

– Det var häst och vagn som gällde, säger Arne.

Men behovet av färdmedel var inte så stort, menar han. Barnen stannade mest i sitt närområde. Han minns hur han och kompisarna åkte kälke och skridskor i Vasaparken.

– Det var en lycklig barndom. Där hade jag mina första bästa år, säger Arne.

Mammans olycka

Hans pappa var skomakare, tillika alkoholist. Hans mamma arbetade som hembiträde och stod för tryggheten hemma. På torsdagar brukade hon laga ärtsoppa med fläsk och pannkakor.

Tvärs över gatan låg en mjölkaffär. På söndagar skickades Arne dit för att köpa mjölk i en kanna.

– Den kannan har jag kvar fortfarande.

Ibland hjälpte mamman till med skomakeriet. På väg hem efter att ha levererat skor bröt hon ryggen efter ett fall från en spårvagn och blev liggande på Sabbatsbergs sjukhus i ett år.

– Det kommer jag så väl ihåg. Jag var hemma och så ringer det på dörren. En polis stod utanför och sa: "Din mamma kommer inte hem". Det var inte ett roligt besked.

Därefter blev hon sittande i kökssoffan.

– Men hon var alltid på gott humör. Hon fann sig i det. I 30 år satt hon hemma i köket.

Skolfoto från Gustav Vasa folkskola på tidigt 30-tal. Arne som nummer två från höger, främsta raden.

Privat

När tunnelbanan kom

Som 15-åring började Arne sitt första jobb i en maskinhall hos ett teknikföretag på Södermalm. Under samma period deltog han i en teatercirkel på Södergården som leddes av ingen mindre än Ingmar Bergman.

– Han var ju unga pojken då, inte känd än. Vi fick följa med och vara statister i hans pjäser, det var ganska roligt.

Han minns också när tunnelbanan invigdes.

– Jag var inne vid Odenplan med pappa, det var högtidligt när de skulle inviga den där.

100 år och guldbröllop

Senare har Arne bland annat jobbat som dammsugarförsäljare, vaktmästare och postsorterare. Numera bor han med sin fru Kerstin i Mullsjö.

För ett år sedan firade han både guldbröllop och sin 100-årsdag. Han fick då det traditionsenliga brevet från kungen och drottningen. Sedan firades han med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Nu ser han fram emot sitt 101-årsfirande.

Blir det lika stor fest?

– Nej, det blir väldigt litet nu.

Delar av artikeln baseras på Arnes blogg.