Åttaåringen har just genomfört sitt första, riktiga luciatåg. Tillsammans med sin och tre andra ­körer stod hon stolt längst fram i den stora ­kyrkan med det välvda taket. Det röda bandet och den vackra lingonriskransen fick henne att se både stor och liten ut på samma gång.

De vackra stämmorna ekade i kyrkorummet och publiken mös. Det finns få saker som får det att julas i bröstet som de första tonerna av Sankta Lucia.

Precis när allt dragit igång och jag och den andra hjälpredemamman fått de yngsta på rätt plats kommer nyhetsflashar om brand i flerfamiljshus i centrala Stockholm. Det är söndag och jag är ledig, men i min telefon (som jag måste ha framme för att se schemat de små ska följa) står tiden aldrig still.

Konstant nyhetsflöde

Krig, offer, politiker som avgår och halkvarningar om vartannat.

Det konstanta flödet av händelser forsätter in i december.

Det skulle bli den bästa december någonsin. Så sa vi hemma vid matbordet.

Vi skulle vara förberedda, sansade och lugna. Ha avverkat alla måsten i tid så vi i stället kunde njuta av advent.

Men det är så svårt att koppla bort världen. Och om jag inte kopplar bort världen kan jag inte vara här. I nuet.

"Köpte ny sladd"

Det har varit så mycket fokus på män som gör ­vidriga saker. De dödar, krigar, förgiftar samhället, tar sig enorma friheter med kvinnor och barns kroppar och tycks dessutom inte vara nämnvärt besvärade av att världen ser på.

Och världen tycks å sin sida inte göra mycket för att få stopp på dem.

Det finns ingen tjusig slutkläm på det här. Efter att ha letat efter sladden till adventsstjärnan i en vecka gav jag upp och köpte en ny.

I skenet av stjärnan ska jag nu försöka vara lite i mitt nu.

Utan att blunda för andras.