Jul- och nyårshelgerna är lagda till handlingarna. Stockholmsvädret bjuder vinteridyll ena dagen, för att sedan förvandlas till ett ångestframkallande kladd som består av en go blandning av sand, grus, jord och snö.
Därefter fryser det på och man får kana sig fram till buss och tunnelbana mot dagens värv. Men nyårslöftena glittrar och består ännu en stund och ivriga (åter)uppstår en trikåbeklädd art: Löpmannen.
Dominant steg
I snabba tights går färden på det vi trodde var trottoarer. I innerstaden svischar han fram dygnets alla timmar och gångtrafikanter göra sig icke besvär, speciellt inte i rusningstid.
Han känns igen på sitt dominanta steg, vassa armbågar och bestämda blick, fäst så långt fram att du blir osynlig med eller utan reflex.
Men det främsta draget –och det som gör honom verkligt unik – är hans oförmåga att förflytta sig i sidled och väja för gångtrafikanter, barnvagnar, husdjur och andra som försöker ta sig fram.
Möter du detta trikådjur gör du bäst i att motstå lockelsen att sträcka ut ett krokben och i stället väja med livet som insats.
Skydda dvärgpudeln
I min familj har vi utvecklat en strategi för att hantera löpmannen. Främst för att skydda dvärgpudeln Stellas väl och ve. Ser man löpmannen uppenbara sig i stadens horisont samlar vi snabbt medlemmarna som deltar i hundpromenaden. Sedan står vi bara alldeles stilla och betraktar arten på nära håll då han passerar förbi i full hastighet.
Kanske lugnar denna hane ner sig när våren lockar med andra nöjen. Till dess önskar jag dessa lycka till med nyårslöftena och till er andra har jag bara en sak att säga: Vi ses i vägrenen!