Det här med semla för långt innan fettisdagen är ett så uttjatat ämne att jag skäms för att skriva det här. Men jag kan inte låta bli.

Det väcker en så oproportionerligt stor irritation hos mig när människor struntar i att vänta. Jag förstår att min irritation i sig irriterar de med motsatt åsikt, det kan jag ta.

Men det handlar ju inte om semlan. Det handlar inte om lite bröd (utan kardemumma, tack) med mandelmassa (med mycket hackad mandel, tack) och grädde (utan socker, tack).

Det handlar om någon slags himla respekt för väntan. Längtan kanske, rentav.

Köpa på avbetalning

Det finns något viktigt och fint i att inte ha allt alltid.

Som att få spara ihop till något man verkligen vill köpa, i stället för att direkt köpa på avbetalning.

Jag vill bestämt hävda att det första får en att må bättre än det andra.

Den snabba tillfredsställelsen.

Det är ju också den som får oss att glo ner i telefonen i stället för att prata med våra medmänniskor.

Det är den som får medier att nappa på politikers väl genomtänkta och slagkraftiga citat i stället för att omformulera frågan, ställa den igen och igen till dess att man faktiskt får ett relevant svar.

Underbar känsla

Om man inte alltid tillåter sig att ge efter för den där starka, snabba tillfredsställelsen kan man i stället få känna tillfredsställelsen i att ha något att se fram emot. Att få ge något tid, få längta efter något.

Som ett sportlov.

De första snödropparna.

Den stickande vårsolen.

Att få längta efter något man tycker om är i alla fall för mig en alldeles underbar känsla. Men jag börjar ana att det är en känsla som vi allt oftare försöker undvika eftersom vi blivit så vana vid att få allt precis när behovet uppstår.

Jag för min del kan redan känna smaken av mandelmassa tryckas mot gommen, i en perfekt kombination av grädde och bulle.

Och jag längtar. Oooh vad jag längtar!