Skärmar – vår tids stora källa till underhållning, gemenskap och kunskap, men även till bråk, isolering och ohälsa.
Överallt famlar föräldrar i blindo efter en gyllene medelväg när det kommer till deras barns skärmanvändande.
Det ordnas till och med kurser för föräldrar som tröttnat på skärmbråken hemma, samtidigt som allt fler barn fastnar i skärmberoende.
När jag fick mitt första barn för åtta år sedan var det knappast det här jag tänkte att vi skulle bråka om.
Jag trodde i min enfald att jag skulle tjata om samma saker som min egen mamma gjorde: ”Nu får ni sluta leka och komma in”, till exempel.
Som förälder år 2023 får man vara glad om barnen överhuvudtaget VILL gå ut och leka.
Jag vill knappt tänka på hur trötta dagens kids måste vara på att höra oss 80-talister börja meningar med ”när jag var liten…”.
Visst glorifierar vi hur vi sprang över daggvåta gräsmattor, byggde kojor i skogen och lekte pantgömme tills sent inpå kvällarna – utan en enda skärm.
Men grejen är att det finns ett värde i den där totalt skärmfria närvaron som varken Roblox, Youtube eller TikTok kan mäta sig med. Och vi vill inte att ni ska missa det.
En del menar att alarmister i alla tider har varnat för saker som i efterhand visade sig inte vara så farligt. Skillnaden är att tiden som 80-talsbarnen ägnade åt det brutala videovåldet eller den hemska hårdrocken knappast gick att jämföra med timmarna som dagens barn lägger på skärmen.
Jag famlar, oroar mig och gömmer paddor i vredesmod. Jag kommer aldrig att ”chilla” när det kommer till skärmtid.
Inte förrän den dagen när forskningen säger att det inte var så farligt.