Stockholmarna har blivit lovade en fast namngiven läkare på sin vårdcentral. Att veta vem som har ansvar för ens medicinska behandling skapar trygghet. Kontinuitet i relationen mellan läkare och patient förbättrar också möjligheterna för en långsiktigt god vård. Särskilt viktigt är detta ofta för människor med kroniska sjukdomar och multisjuka äldre. När hela befolkningen har en egen läkare underlättar det såväl förebyggande hälsoarbete som tillgängligheten och kontinuiteten för de patienter som söker sig till primärvården.  

För att säkerställa att alla får en fast läkare på sin vårdcentral krävs en långsiktig satsning på fler specialistläkare i allmänmedicin, de utgör stommen i primärvården och är de som möter flest patienter.  

Brist i nästan alla regioner

För 72 år sedan skrev Axel Höijer i en statlig utredning “den öppna läkarvården i Sverige” att siffran 1500 invånare per allmänläkare är den lämpliga beräkningen av läkarbehov. Han hade rätt redan för då. 2021 är bristen på specialister i allmänmedicin fortfarande stor.  

19 av 21 regioner har brist på specialistläkare. Även inom andra specialiteter än allmänmedicin som psykiatri och akutmedicin är behoven av att anställa större än tillgången på läkare.

Många går i pension

Samtidigt som bristen på specialistläkare i allmänmedicin är stor väntar stora pensionsavgångar. Enligt statistik från Socialstyrelsen är nästan 40 procent av samtliga specialister i allmänmedicin över 60 år. För att kunna garantera en jämlik vård och ge alla människor i Sverige en fast läkare inom primärvården krävs minst 1 500 fler specialister i allmänmedicin fram till 2027, troligtvis fler.

Att utbilda specialistläkare tar tid. Läkarutbildningen är 5,5 år på universitetet. För att sedan få läkarlegitimation behövs en allmäntjänstgöring under minst 18 månader. Därefter görs specialiseringstjänstgöring under minst 5 år för att bli färdig specialist.

Regionerna har misslyckats

Idag är det regionerna som har i uppdrag att utbilda tillräckligt många läkare. De har misslyckats. Det finns inte någon långsiktig strategi, vilket nu resulterat i en akut brist.

För att uppnå målen behöver staten överta ansvaret för att dimensionera och samordna läkares utbildningstjänster. Regionerna har inte klarat av att leva upp till medborgarnas krav. Stockholmarna ska inte behöva vänta ytterligare 70 år på att tillgången till specialistläkare blir tillräckligt hög för att regionerna ska kunna möta de behov som finns och garantera en trygg och säker vård.