Tänk dig att spela en hel säsong utan att förlora och att vara på väg mot elitbasketen. Tänk dig att alla i ditt lag är från Kungsholmen och att de flesta dessutom började lira tillsammans i lågstadiet.

Det låter som en basketsaga, men den är faktiskt sann. Och det finns en man som måste ses som grundaren till det hela.

– Kenneth är lite facit över hur de bästa ledarna i svensk idrott är, säger Oskar Kot­salainen, verksamhetschef för Kungsholmen Basket.

Kenneth heter Pernyér i efternamn, och när hans två söner var sex och sju år gamla startade han ett lag för dem och deras kompisar.

– Jag känner kanske lite stolthet, men mest är det en slags glädje för deras skull. Att de fick en bra aktivitet och att de med tiden har skapat så många vänner, säger Kenneth Pernyér.

– Jag känner kanske lite stolthet, men mest är det en slags glädje för deras skull. Att de fick en bra aktivitet och att de med tiden har skapat så många vänner, säger Kenneth Pernyér.

Pekka Pääkkö

Året var 2011 och Kenneth var tränare och lagledare när killarna klättrade på ribbstolarna i Eiraskolan vid de första träningarna.

– Det var ju kaos. Vi lekte spökboll ena sekunden, klättrade på plintarna den andra och sköt basketkast den tredje.

Riktigt bra

Lagets 7-8 barn blev snabbt över 30 i den lilla hallen. I dag har ”Kenneths killar” vuxit upp till unga män som Kungsholmen Basket själva uttrycker det. 11 av 13 herrspelare har sitt ursprung i Kenneths två kvarterslag födda 2004 och 2005. Alla bor dessutom på Kungsholmen.

Här är killarna i laget 9 år när de skulle spela uppvisningsmatch i Solnahallen hösten 2013. Nummer sju är Samuel Parnyér och nummer 20 är Felix Wollberg.

Här är killarna i laget 9 år när de skulle spela uppvisningsmatch i Solnahallen hösten 2013. Nummer sju är Samuel Parnyér och nummer 20 är Felix Wollberg.

Privat bild

Och det vore väl en sak att laget är lokalt, men spelarna är dessutom riktigt bra. Årets säsong slutade nyligen med 20 vinster, 0 förluster och till nästa år är laget anmält till Basketettan – bara två snäpp under högsta serien.

Med från start

Kenneths son Samuel Pernyér, 19 och Felix Wollberg, 20, var med när laget startade 2011.

– Vi har en stomme som har lirat ihop sedan vi var små barn. Vi är väldigt nära vänner och jag tror att det har byggt det här, säger Samuel.

Vad har Kenneth betytt för laget?

– Det går inte att sätta ord på hur mycket han har gjort. Både genom att stötta oss som individer och basketmässigt. Jag är otroligt tacksam, säger Felix.

Felix Wollberg, 20 år och Samuel Pernyér, 19 år var både med laget startades 2011.

Felix Wollberg, 20 år och Samuel Pernyér, 19 år var både med laget startades 2011.

Pekka Pääkkö

Vid ingången till Thorildshallen står Kenneth och ser hur två killar, som en gång i tiden var två sexåriga pojkar, komma in.

– Tja, tja! säger han.

– De har hållit på sedan de var sex år så det är lite speciellt att se dem. Det är samma killar, men de är ju unga män nu.

Coach Victor Holmberg tränar laget sedan flera år tillbaka. Han tror att lagets sammanhållning spelar in i framgångarna. – Vissa av dem har känt varandra sedan de gick i lågstadiet, så det är klart att de se varandra bättre på planen. De har haft en bra träning sedan de var unga och fundamentalt är de bättre än lagen i serien vi spelat i.

Coach Victor Holmberg tränar laget sedan flera år tillbaka. Han tror att lagets sammanhållning spelar in i framgångarna. – Vissa av dem har känt varandra sedan de gick i lågstadiet, så det är klart att de se varandra bättre på planen. De har haft en bra träning sedan de var unga och fundamentalt är de bättre än lagen i serien vi spelat i.

Pekka Pääkkö

Genom åren har många föräldrar hjälpt till på olika sätt och laget coachas numera av Victor Holmberg och Adonai Solomon. Oskar Kotsalainen beskriver ändå Kenneth som ett vakande öga över laget, även om han inte har någon officiell roll längre.

– Det är bisarrt hur många timmar han har lagt ner på de här två lagen. Det vore häftigt att försöka räkna hur många det är.

Kenneth fyller i:

– Poängen är att jag trodde det skulle kosta energi, men det gav energi. Det är många timmar, men det har varit värt det.

Tänkte du att killarna skulle nå den här nivån?

– Jag försökte nog mest skapa någon form av trivsel. Efter tio år började vi komma ikapp de bästa lagen och då förstod jag att några kunde bli riktigt bra. Men att så många har fortsatt spela är nog den största bedriften.

Är du stolt?

– Jag känner kanske lite stolthet, men mest glädje för deras skull. De fick en bra aktivitet och med tiden har de fått så många vänner.