Det är svårt för Sharmarke Elmi och Liban Abdule att röra sig obemärkta genom lokalerna inne på det lilla kaféet precis vid Tensta centrum.

– Wow, ni är kändisar! ropar någon.

Sharmarke Elmi ropar något tillbaka, sätter sig ner, tar en klunk av sin dryck och skrattar.

– Det är roligt, alla hype:ar en så mycket nu, säger han.

Sätt att uttrycka sig

Det är minst sagt hektiska tider för både Sharmarke Elmi och Liban Abdule. Nästa år sätter de upp en pjäs på Stadsteatern tillsammans, där Liban skrivit manus och Sharmarke spelar huvudrollen.

De jobbar även på ett gemensamt kortfilmsprojekt som kommer under sommaren, och utöver det är båda aktuella i två olika böcker som precis släppts på marknaden.

Nyligen hade dessutom Teater är den nya hiphopen premiär på biograferna: En dokumentärfilm där deras nära vän, regissören Amiin Madar, följt dem under flera år.

Precis som titeln vittnar om tar filmen upp en rörelse i orten: att teater och skådespeleri blivit ett växande uttryckssätt och en slags motståndskraft – precis som hiphopen klassiskt varit.

– Vi ser ofta våra historier berättas och gestaltas, men ofta väldigt fel och på ett sätt vi inte känner igen. Det är nog därför så många konstnärer, poeter, skådespelare och artister kommer härifrån. Man gör ett slags motstånd mot förtryck, man för sin inre kamp. Våra historier ska berättas av oss, även på scen eller framför kameran. Det är dags för ett skifte, säger Liban Abdule.

Sharmarke Elmi och Liban Abdule går nu att se på biodukar runt om i Sverige.

Mikael Andersson

Komma ut som estet

I filmen får tittarna följa Sharmarke Elmis resa till att skådespela och hålla på med stand up – hans högsta dröm men på många sätt också stora rädsla.

– Under uppväxten hade mamma kasettband där hon kollade svartvit stand up från Somalia. Sedan fick jag upp ögonen för Dave Chapelle, och fick en dopaminkick varje gång jag såg honom. Jag visste att jag ville göra samma sak, men jag hade inte kommit ut och sagt att jag ville bli skådespelare än, det var en stor grej, jag var tvungen att samla mod.

Förväntningarna både hemifrån och från folk i hans närhet var tydliga: Han skulle skaffa sig en bra utbildning och ett riktigt jobb.

– Jag började plugga, men till slut gick det inte längre. Jag sa till morsan: lyssna, vi måste prata. Jag har en affärsplan. Hon sa "jaha fett, som lärare?". Nej som komiker, sa jag. Hon blev livrädd!

"Väldigt blottande"

Även Liban Abdule känner igen sig i att behöva "komma ut" som estet. För honom var det dock lite lättare, tror han, eftersom han redan 2013 började med hiphop, som var en accepterad uttrycksform. Bara några år senare stod han som vinnare i Ortens bästa poet.

– Då visste folk redan att jag hade ett intresse för kultur generellt. Det gjorde att det blev lite enklare att övergå till teater och manusskrivande.

Hur är det att se er själva på bioduken?

– Det har varit väldigt blottande, på scenen har man makten själv och styr rummet på något sätt, nu ligger allt i någon annans händer. Amiin har fångat många sårbara stunder, han har gjort det väldigt bra, säger Liban.

Sharmarke avbryter.

– Hallå, det är ju trauma! Jag skämtar ju konstant vanligtvis, och nu är vissa stunder så allvarliga. Jag vill spola förbi flera delar. Jag är rädd att folk ska få en annan bild av mig, att de ska fråga hur jag mår och om jag behöver psykolog. Min mardröm är att folk ska tycka synd om mig.

Uppväxten i Tensta och den gemensamma passionen för kultur har svetsat samman Sharmarke Elmi och Liban Abdule.

Mikael Andersson

Alltid med en

På frågan om hur vännerna egentligen känner varandra från första början kan ingen av dem riktigt svara. Förmodligen är det från fotbollsplanen, från någon av platserna i Tensta de alltid hängde vid som barn eller från fritidsgården.

– Alla känner alla här, det spelar ingen roll hur gammal du är. Vi har varit en enda stor grupp, gjort samma hyss, fått samma straff. Det är som en familj, säger Sharmarke.

Långt ifrån alla har vandrat samma kulturella väg som Sharmarke och Liban, men oavsett vad är gänget numera alltid där och stöttar.

– De har accepterat vad vi gör. Det är så roligt, vissa har aldrig varit på teater förut och börjar prata med en under föreställningar, säger "haha du är sjuk mannen" och sådant. Jag kom ut utan skägg på scenen en gång, hörde direkt en polare ropa "han har ingen haka bre", skrattar Sharmarke.

Liban nickar.

– Men det är också de bästa stunderna. De är så genuina. Man är så otroligt glad att just de personerna är just där och stöttar en, vi hade inte velat ha det på något annat sätt. Alla dyker alltid upp, säger han.

Även Sharmarkes mamma har accepterat läget.

– Ibland kan hon peka på en läkare, säga "titta han räddar liv, och vad gör du, du är clown!", men det är alltid med kärlek och stolthet.