Österåker

– Jag var ute med vår lilla valp. Då hörde jag hennes hund som satt och skällde, berättar Emma Lundgren som var den som hittade strokedrabbade Ullabritt, 82 år.

Det var vid halvniotiden på morgonen, på annandagen, då det i princip var helt folktomt i bostadsområdet i Söra.

– Jag såg att hon låg på marken. Det fanns ingen annan i närheten.

Precis som Ullabritt var Emma ute för att rasta hunden och slänga sopor. Och tur var det. Kort efter kom även en tredje granne på hundpromenad – sjuksköterskan Annie Bergström. Hon förstod direkt att det var akut.

Medan Emma ringde 112 lade Annie Ullabritt i framstupa sidoläge och konstaterade att hon sannolikt fått en stroke eftersom ena ansiktshalvan hängde. Ambulansen kom snabbt.

Saknade id-handlingar

Ullabritts dotter Marie Alm var på jobbet när polisen ringde och sa att de tagit hand om familjens hund Bo. Var hennes mamma befann sig och i vilket skick var däremot oklart.

– Hon hade ju inga id-handlingar på sig, så ambulansen hade tagit henne till sjukhuset som ”okänd kvinna”, berättar Marie.

Först vid lunchtid fick hon besked att hennes mamma verkligen var på Karolinska sjukhuset, att hon blivit opererad och levde. Via sociala medier lyckades Marie även spåra Emma och Annie och kunde tacka med blommor.

– Jag råkade bara vara på rätt plats vid rätt tid och är jätteglad att hon klarade sig, säger Emma.

Fast egentligen var det hundarnas förtjänst menar hon.

”Hundarnas förtjänst”

Hade inte Ullabritt varit ute med hunden Bo hade slaganfallet kanske inträffat hemma. Då kunde det ha dröjt innan någon upptäckt det.

Tiken Bo var också den som först slog larm genom att skälla, och det var tack vare sina egna hundar som både Emma och Annie var ute och råkade hitta Ullabritt.

– Hundarna ska ha en ros och ett extra ben tycker jag, säger Emma.

Ullabritt har berättat att hon bara minns att det svajade till och att hon försökte ta tag i en mur innan hon föll omkull.

Numera (en dryg vecka efter händelsen) är hon utskriven från sjukhuset och befinner sig på rehab för att återfå sin talförmåga och balans, berättar dottern Marie.

– Nu går det framåt. Men hade hon inte kommit till sjukhus så snabbt hade hon inte klarat sig.