"Har du någonsin funderat på hur ditt liv skulle se ut om du inte hade ett personnummer och bank-id? Detta är en verklighet och daglig tortyr för mig – en 19-årig flykting från Ukraina."

Så inleddes en insändare som nyligen kom till Mitt i Huddinge.

Nu sitter Anna Kovhan på kaféet i Skogås centrum och dricker en chailatte. Hon har precis avslutat restaurangjobbet för dagen, förra våren gick hon ut Östra gymnasiet och till hösten vill hon börja plugga på universitetet. Som vilken 19-åring som helst.

Men när kriget kommer på tal får rösten en annan klang.

– Alla hoppas att det kommer att ta slut, men det verkar inte så. Det känns som att det bara blir värre för varje dag, säger hon.

Det har gått två år sedan dagen när världen, så som Anna Kovhan kände den, upphörde att existera. Då bodde hon i Tjernihiv, i norra Ukraina, 12 mil norr om Kiev.

– De ryska soldaterna bodde utanför vårt hus. De kom till oss varje dag och hotade oss med vapen. Vi kunde inte lämna huset när det var bombningar, utan vi fick lägga oss på golvet, berättar Anna.

Till slut var de tvungna att fly.

– Det var en gång som en soldat kollade på mig och min mamma sa ”Hon är ett barn, hon är ett barn”. Jag förstod inte riktigt varför då, men min mamma sa att vi måste fly efter det. Vi lyckades ta oss runt huset, vi hade ingen bil, men vi gick och sprang i 20 kilometer till en annan by där min brors flickväns familj bodde. 

Där fick de hjälp att mot betalaning ta sig längs en farlig flyktväg genom skogen mot Kiev.

Anna Kovhan berättar att flera av hennes gamla klasskompisar i Ukraina har dödats. Hennes bror bor kvar i Ukraina och hon har varit där och hälsat på honom en gång efter krigsutbrottet.

Angie Gray

Flyttade in hos familj i Skogås

Från Kiev tog de tåget till Polen och vidare till Sverige. De skickades till ett flyktingboende i Örebro.

– Vi bodde sex personer i ett rum. Pengarna vi fick från Migrationsverket räckte inte till att köpa mat. Mina föräldrar tyckte att det var jättejobbigt så de börja tänka på att flytta någon annanstans. Men jag hade börjat lära mig språket och gick i skolan, jag ville inte flytta någon annanstans.

Anna skrev i ett inlägg på Facebook att hon letade boende i Stockholm. Då fick hon kontakt med en familj i Skogås. Hon fick bo hos dem och började på språkintroduktionsprogrammet på Östra gymnasiet, medan resten av familjen flyttade till Irland. 

– Jag bodde där helt gratis. De har blivit som en extrafamilj och hjälper mig jättemycket. De har en 18-årig dotter som kallar mig sin ukrainska syster, berättar hon.

Efter gymnasiet sommarjobbade hon på Gröna Lund. Nu hyr hon en egen lägenhet i andra hand i Trångsund, men hon träffar fortfarande familjen varje vecka. Och både Anna och hennes svenska syster arbetar på samma restaurang inne i stan.

19-åriga Anna från Ukraina kan inte ha bank-id eller söka vilka jobb som helst då hon saknar svenskt personnummer.

Angie Gray

Kan inte boka tid på vårdcentralen

Anna Kovhan gör allt för att vara en del av det svenska samhället. Men en sak hindrar henne: Hon har inget personnummer.

– Ni som bor här använder bank-id varje dag. När man bokar tid hos en läkare, ska kontakta Skatteverket, banken, swish eller för alla onlinetjänster. Ska jag till vårdcentralen måste jag gå dit för att boka en tid.

Hon sökte jobb på Klarnas kundtjänst, men det stöp på att de inte kunde göra en kreditprövning eftersom hon inte har personnummer. Det har varit likadant med andra jobb.

– Om jag vill utveckla min svenska kan jag inte göra det, eftersom jag inte får plugga på komvux. När jag skulle få pengar från deklarationen förra året behövde jag åka till banken för att hämta ett papper och sedan åka till Skatteverket med det. De kunde inte identifiera mig. 

Anna önskar att alla makthavare skulle få prova att leva utan personnummer en dag för att förstå hur det är. 

– Jag vill få uppmärksamhet så kanske de som bestämmer gör något. Jag vill att de ska ge oss personnummer. Jag blir en del av samhället om jag får det.

Om hon kommer att bo kvar i Sverige i framtiden vet hon inte än. Först när kriget är slut kan hon ta ställning till om hon ska flytta tillbaka. 

Men Anna Kovhan har en tydlig plan för den närmaste tiden. Till hösten vill hon börja plugga Internationell business and politics på Stockholms universitet.

– I framtiden vill jag bli diplomat och förhindra krig, säger hon.