– Tog man ett felsteg så var det ”game over”, berättar Täbybon Carla, 9 år, om sista biten upp till Sydtoppen.
I juli besteg hon Kebnekaise, Sveriges högsta berg, tillsammans med systrarna Ava 11, Greta 7 och mamma Lisa.
Det började som en lös tanke i början på sommaren, säger Lisa.
– Sen sa min man ””det ska bli fint väder där uppe nu”. Då sa jag ”nu kör vi”. Friluftsliv är ett mysigt sätt att vara med sina barn.
Tung vandring
Några dagar senare var hon och flickorna på väg i bilen till Nikkaluokta i Lappland, närmare 130 mil. Morgonen därpå började första etappen, två mils vandring till Kebnekaise fjällstation, med packning på ryggen.
– Det var det jobbigaste. Packningen var jättetung, säger Ava.
Första etappen: två mils vandring till Kebnekaise fjällstation.
Privat
Efter en vilodag fortsatte äventyret. Upp klockan sex, grötfrukost och sedan iväg klockan sju. Lisa hade laddat med stormkök, snabbnudlar, kakor och energibars. Resten av packningen, bland annat Gretas gosedjur fick stanna hemma i tältet vid fjällstationen.
Enligt en uppskattning skulle det ta cirka sju timmar att nå toppen och lika lång tid att ta sig ned.
En ex-militär de mötte sa att de närmade sig ett avsnitt där man bör tänka efter om man verkligen pallar att gå vidare.
Varje halvtimme tog flickorna paus för att fylla på med energi.
Privat
Efter det: Kaffedalen, ett stentäckt område som Lisa tyckte såg ut som Mordor i Sagan om ringen. Därefter uppför själva Kebnekaise.
– Det var väldigt brant, trots att vi gick den västra lättare leden, där man varken behöver guide eller klätterutrustning, säger Lisa.
Vädret var bra, berättar hon, men det blåste kallt. Dessutom kan det skifta snabbt på fjället och bli minusgrader även på sommaren.
Räddade av helikoptrar
Tre gånger kom polishelikoptrar som fraktade bort andra bergsbestigare som av olika skäl gett upp.
För Lisa och flickorna gick det bättre. Kanske för att de var väl förberedda och har vana, bland annat från vandringar på Bogesund i Vaxholm.
– Sen var det fantastiskt när man var super-supertrött och kom upp över krönet – så ser man 300 meter framför sig en riktig superspetsig snötäckt topp, berättar hon.
– Mamma är lite höjdrädd så hon sa ”ska vi verkligen gå upp på topp-toppen? ”Ja det ska vi” sa vi, berättar Ava.
Upp för sista biten gällde det att inte tappa fästet.
Privat
Hur var det däruppe?
– Man blev jättelycklig! ”Yes, jag har klarat det”. Det var jättevackert, man såg verkligen hela bergskedjan, med en massa snö på topparna. Det var jättehöga berg.
Lillasyster Greta håller med:
– Det var kul! Väldigt spännande!
Vad var jobbigast?
– Bilresan. Och att gå till fjällstationen.
Mamma Lisas packlista, baserad på tips hon hittat på nätet.
Privat