Nymålat. Mona Espig och Heidi Hartikainen tar emot Mitt i i ett radhus i Skarpnäck. ”Belöningen är en nöjd kund med ett nytt fint hem”, säger Heidi. Foto: Sacharias Källdén

Tröttnade på machokulturen – jobbar bara med kvinnor

Heidi Hartikainen såg en utbredd machokultur på byggena. Nu driver hon en firma där det är kvinnorna som får jobbet gjort.

  • Publicerad 12:47, 18 okt 2021

Är vi två tjejer på ett bygge med 300 män så är det inte helt lätt.

– Det här skulle ju vara världens mest jämställda land.

Bagisbon Heidi Hartikainen minns hur hon överraskades av folks reaktioner när hon sa att hon var målare. Tidigare hade hon arbetat i engelska kuststaden Brighton där ingen reflekterade över att en kvinna befann sig i byggbranschen. Men här var det desto fler som höjde på ögonbrynen och ifrågasatte hennes val.

– Snart märkte jag också att det var många tjejer som inte pallade, som utbildade sig men sedan hoppade av. Många blev chockade när de kom ut på byggena, säger hon.

Ser en förbättring för tjejer

Vi ses i ett radhus i Skarpnäck där Mona Espig är upptagen med att måla övervåningen. Nästa vecka väntar trappan och nedervåningen. Hon berättar att hon varit i branschen i tio år och att hon trots allt tycker sig se en förbättring.

– Förr möttes man av byggbodar med porrtidningar och så är det inte längre. De gubbarna, som verkligen inte ville ha tjejer där, har gått i pension nu och dagens 20–25-åringar har ett annat synsätt. De är mer mottagliga. Men det är klart att om vi är två tjejer på ett bygge med 300 män så är det inte helt lätt, konstaterar hon.

En hotad manlighet

Monas firma Miss Umbra måleri & design är ett av flera företag som Heidi och hennes firma Selgis samarbetar med. Det de har gemensamt är att samtliga drivs av kvinnor. På Selgis Instagramprofil står det att ”Vår vision är att uppmuntra fler kvinnor in i byggbranschen. Vi värnar om en jämställd arbetsplats på lika villkor.”

Det kan tyckas odelat positivt, att någon försöker förändra en bransch med skev könsfördelning. Men många blir provocerade. Heidi visar skärmdumpar från nätforum där män rasar över att hon bara söker kvinnliga samarbetspartners.

– Det är som om hela deras manlighet är hotad, konstaterar hon med en suck.

Hos kunderna – som ofta själva är kvinnor – ses det dock snarare som en konkurrensfördel.

– Det är väldigt poppis att vi är kvinnor. Andra kvinnor känner sig trygga med att släppa in oss i sitt hem. Det kan också lätt bli en ”lilla gumman”-attityd från vissa män, säger Heidi.

Lika villkor. Heidi Hartikainen och Mona Espig lessnade på den manliga jargongen. Foto: Sacharias Källdén

Både Heidi och Mona berättar att det är många tjejer som är intresserade av målaryrket och börjar utbilda sig. Men när de efter två års studier ska arbeta som lärling händer någonting som gör att de hoppar av. Machokultur och trakasserier är troligtvis bidragande orsaker.

– Det måste vara nolltolerans på storbyggen, sådant ska bara inte finnas. Alla ska vara där på samma villkor och du ska inte behöva bli uttittad, ifrågasatt eller behöva ta den manliga jargongen, säger Mona. 

Framsteg tar tid

De är båda försiktigt positiva till den utveckling som trots allt inletts. Men grundläggande attitydförändringar tar tid.

– Det går framåt, men det finns fortfarande mycket att göra. Jag gör det här för kommande generationer, för att de ska kunna jobba utan att bli trakasserade eller utsatta på andra sätt. Attityderna måste ändras, säger Heidi.

Försiktigt positv. Mona Espig märker en annan, mer positiv, attityd hos de yngre i branschen. Foto: Sacharias Källdén

Antal anställda målare 2019

Män 13 063

Kvinnor 1 376

Källa: Statistikmyndigheten (SCB)

Visa merVisa mindre