Tre av fyra stockholmare har känt sig oroliga för att någon i omgivningen dricker för mycket. Det visar en undersökning som IQ, ett dotterbolag till Systembolaget, låtit göra.
Samtidigt är 40 procent obekväma med att ta upp problemet.
– Man kan vara rädd för reaktionen, att den närstående ska uppleva att man klankar ner och då må ännu sämre, och att man gör saken värre, säger Anna Rydén.
Hon är anhörigterapeut vid Nämndemansgården, som vårdar personer med alkohol- och drogproblem, och även ger stöd till anhöriga.
– De kan må väldigt dåligt. Beroendet tar över även deras liv, säger hon.
Varför är det så viktigt att våga ta samtalet?
– Det gör problemet synligt. Beroendet är det primära och måste angripas först. Men samtalet är även viktigt för en själv. Många anhöriga befinner sig i ett självutplånande tillstånd, med känslor av skam, skuld och sorg.
Men hur vet man hur mycket alkohol som är för mycket?
– När drickandet får känslomässiga konsekvenser, och man kan se beteendeförändringar.
Hjälp att ta snacket
IQ har en webbaserad tjänst, Alkoholsnacket, som guidar till hur man tar samtalet med någon man oroar sig för. Tjänsten har tagits fram tillsammans med forskare och experter.
Enligt dem är det vanligt att de som söker hjälp för sina alkoholvanor gör det efter att någon i deras närhet berättat att de är oroliga.
Ett råd i Alkoholsnacket är att prata utifrån sig själv, så minskar risken att den som dricker hamnar i försvarsställning.
Ett annat är att inte ta ansvar för konsekvenserna av någon annans drickande, inte städa upp efteråt eller ringa och sjukanmäla.
Sätta sig själv först
Rådet från Anna Rydén är att ta hjälp, inte minst för sin egen del:
– När närstående hör av sig till oss är det ofta för att de vill ha hjälp att hjälpa. De säger "Jag har försökt allt, vad gör jag nu". Men som anhörig gäller det att hitta strategier för att själv må bra, att sätta sig själv först. Det kan låta kallt, men det är sunt, och även kärleksfullt, att inte låta beroendet styra.
Det handlar om att ta ansvar för sitt liv och sitt mående – och att inte lägga ansvaret för hur den som är beroende mår på sig själv.
– Det man kan bidra med är att motivera till vård, säger Anna Rydén.