Stig Lofthagen och frun Birgit tar emot hemma i lägenheten på Herrgårdsvägen. Dagen till ära är alla 20-talet telefonminiatyrer framställda på finbordet i vardagsrummet – de flesta från senare delen av 1800-talet. Förutom telefoner finns här även en äldre rikstelefonkiosk samt telefonstolpar.
Allt är imponerande exakt och detaljrikt.
– Jag har alltid varit intresserad av gamla telefoner, har ju lagat och reparerat tusentals genom åren, säger "Stickan".
Att telefoner präglat hans liv råder inget tvivel om. Efter ett par år till sjöss som ung ville han i land och hamnade i Väsby.
– Jag hade fått nog av tropiskt väder. Men då hade det blivit resor både i Persiska viken och längs Afrikas kuster.
På Televerket i 30 år
Väl hemma fick han anställning på på Televerket. Där blev han kvar i hela 30 år.
– Jag började med att bygga luftledningar. Efter en reparatörsutbildning lagade jag sedan allt från telefoner, telegrafer och luftledningar över hela Stockholmsområdet, ända ut i skärgården.
Gamla telestationen i Folkparksområdet i Väsby blev också hans arbetsplats under en tid. Men i och med datoriseringen erbjöds han, och tusentals andra televerkare, avgångsvederlag. Med bara ett par år kvar till pensionen valde "Stickan" att gå.
Det var då den egna miniatyrtillverkningen tog fart.
– Jag hade samlat på mig material från jobbet genom åren, metall, bakelit och små träbitar. Och mycket är köpt på Slöjddetaljer i Stockholm.
– Av mig fick du ju ett par smala stick-stickor som du klippte och böjde till, flikar Birgit in.
Att bygga exakta, skalenliga kopior av telefoner kräver en ritning. Och en svarv.
– De flesta telefoner har jag gjort i en hobbylokal vi hade här i källaren. När den avvecklades fick jag fortsätta här i lägenheten.
Birgit öppnar dörren till ett rum och säger skämtsamt "Välkommen till telemuseet".
– Här har han suttit många timmar vid skrivbordet och knåpat. Har fått ropa "nu är det mat!" för att han ska komma ut, säger Birgit och skrattar.
Men en telefon byggs inte i en handvändning.
– Det är ju ganska svårt och tålamodskrävande, så en 3–4 veckor har jag nog lagt ner på varje modell. Men kanske inte hela dagar, säger Stig.
Några miniatyrer har han gett bort till vänner och bekanta, men väggar och bord är fulla av hans samling gamla originaltelefoner – och en morsetelegraf.
Kreativiteten säger han sig ha efter sin far som byggde eget hus på Värmdö på 40-talet och gett den i arv till barn och barnbarn, som båda målar och skapar olika hobbyarbeten.
Hobbyn på hyllan
Numera lyder inte fingrarna riktigt och Stig har fått lägga hobbyn på hyllan. Och även om minnet börjar svikta så tvekar han inte på vissa telefonmodeller.
– Det där är en Rikstelefon AB112 och den där Ericssontelefonen kallar vi för likkistan, säger han och pekar på en vägghängd låda.
Birgit avslöjar att allt inte ryms i rummet. I källaren står en stor telefonväxel med papiljotter, som kontakterna kallades.
– Men den står bra där den står.