Råsunda

Stefan Olafsson jäktar in på Juniper tree ett par minuter sen. Han fick en klient i luren, det var brådskande, och han vill vara en tillgänglig advokat.

På plats i soffan med en kaffe med havremjölk halar han upp en liten rest från sitt tidigare liv ur fickan. En ask suketter.

– Amfetaminister har starkt sockerberoende. Men med ett häktesbidrag på 80 kronor i veckan blev sockerbitar för dyrt. Då upptäckte jag suketter, man fick 400 stycken för 26 kronor. Äckligt som tusan, men de räckte en månad. Efter ett tag lärde jag mig gilla den syntetiska smaken och nu har jag dem alltid med mig.

Stefan Olafssons bok "Uteliggaren som blev advokat" har fått många reaktioner.

– Flera förtvivlade mammor till missbrukare hör av sig. De säger att om jag som var så illa ute klarade mig, kanske det finns hopp för deras söner.

Fängelse vid 20

Även om han växte upp i en kärleksfull familj i Nyköping var tonåren stökiga. Han föll tidigt för alkohol. Drack och slogs i sjuan. Halkade efter kompisarna, fick mindervärdeskomplex. Efter nian drog Stefan hemifrån.

Han var 20 när han fick sin första fängelsedom. Vid 28 var han parkbänksalkis och på botten. Eller det han då trodde var botten.

Det är en skön revansch att komma tillbaka och sitta i rättssalar i kostym och slips.

– Jag hade inget jobb, ingen tjej, inget körkort, ingen utbildning. Jag kastade i mig en massa tabletter i ett självmordsförsök. Det misslyckades. Dagen efter ringde jag en langare och bad om fem gram amfetamin.

Med sprutorna fick livet färger. Han beskriver ruset som ett eldklot. Oemotståndligt.

Kära ägodelar. Stefan Olafsson har alltid varit AIK trogen. Klubben bidrog till att han sökte sig till Solna, i tonåren bodde han i ett kollektivt vid Råstasjön, i dag bor han vid Stråket i Råsunda. Suketterna är alltid med som en påminnelse av det gamla livet.

Judit Nilsson

Utslängd från sin lägenhet började livet som hemlös på Stockholms gator.

Stefan sov i soprum och på gräsmattor i city. Begick butiksstölder och stal cyklar för att ha råd med amfetamin. Åkte in och ut ur fängelset, sökte sig ständigt tillbaka till eldklotet.

De första fem åren trodde han att det ändå fanns en väg tillbaka till det vanliga livet. Familjen fanns kvar och stöttade.

De sista fem var i mörker.

– Jag var skitig och insjunken, sov inte. Tänderna hade helt grusats sönder. Eftersom jag drog uppmärksamhet till mig i butikerna började jag göra inbrott i stället, det kändes smutsigt.

Stefan Olafsson under första tiden som hemlös.

Privat

"Risken med att växa upp i en trygg medelklassfamilj är att varningsklockorna börjar ringa för sent."

Judit Nilsson

Hur det vände? Två möten blev avgörande. Det med Heidi, kvinnan han mötte av en slump när han skulle göra inbrott på Östermalm. Hon hade fått en stroke, Stefan larmade polisen och räddade hennes liv. De är fortfarande vänner.

Och det med Anita, uppsökare på Österåkers anstalt, som uppmuntrade honom att börja plugga. Under sitt sista och tionde straff, två år på Österåkers anstalt för en rad inbrott, skrev Stefan högskoleprovet och kom in på juristlinjen i Lund.

– Jag har alltid brunnit för att människor ska behandlas rättvist. Samtidigt trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli jurist med min bakgrund. Jag väntade ut mitt belastningsregister innan jag skickade ansökan till Advokatsamfundet.

Hur ser du på det, att det blivit ombytta roller?

– Det klart att det är en skön revansch i att komma tillbaka till häktena som advokat och sitta i rättssalar i kostym och slips.

Finns en fördel med din bakgrund när du möter personer som är misstänkta för brott?

– Det blir genvägar i samtalen eftersom många klienter är missbrukare. Jag vet hur det är att sitta häktad. För dem som vill sluta knarka kan jag berätta om saker som funkat för mig, motivera. Jag tror också att jag har rättens öra när jag argumenterar för behandling framför fängelse.