Skå

Skåbon Stefan Lindberg har sprungit varje maratonlopp sedan Stockholms första 1979 och vissa år har han kommit runt på 2,45. Nu tar det längre tid.

– Jag skäms lite grann för att jag springer så jäkla långsamt. Det är en fantastisk publik och mycket påhejande längs vägen, men jag har lite svårt att ta in upplevelsen.

Med artros i knän och ljumske kämpar han med smärta och risk för skador. Med sporttejp, artrosmedicin och alvedon lyckades han ändå hålla det onda i schack under loppet.

Extra styrka

– Med artros vet man aldrig om smärtan kommer att tvinga en att bryta, men maraton ger också ett fokus som gör att man kan pressa sig. Jag kan springa ett maraton, men inte sätta på strumpan på höger fot.

Med tejpade knän och neongröna löparskor sprang Stefan Lindberg sitt 47:e maratonlopp den 30 maj.

Privat

Hans strategi var att springa på en okej tid första halvan så att det skulle finnas marginal att gå under andra halvan och fortfarande ta sig i mål. I år var det varmt men strax före 17-tiden gick solen i moln och det blev svalare – med det kom lite extra styrka.

Jag kan springa ett maraton men jag kan inte sätta på strumpan på höger fot.

– På slutet sprang jag. Och när jag kom in på Stadion ropade de upp att jag hade sprungit alla maraton och jag fick en stor applåd. Jag kom runt med värdigheten i behåll och kände att jag hade lite spring i stegen när jag närmade mig målet.

Tävlar mot tre

Det är den obrutna sviten som håller honom på banan, menar han. Han tävlar inte mot alla de drygt 20 000 deltagarna, utan mot de tre som liksom honom stod på startlinjen 1979 – och mot sig själv.

– Frågar man någon förståndig så säger de att man inte ska springa sådana här distanser på asfalt med artros. Men mitt mantra är att det är bättre att dö med artros än av artros. Jag vill inte ge upp!