Fruängen

Sportlovet 2025 åkte 16-årige Rio buss till Romme för att åka skidor för en dag. Fruängens mötesplats ordnade resan och Rio hade ansvar för de yngre barnen. Han var ungledare vid ungdomsgården, som var som ett andra hem för honom.

När han kom hem var han trött men nöjd.

– Rio blev bara mer och mer social ju äldre han blev. Jag märkte också att han blivit allt mer vuxen. Han tog ansvar för saker på ett annat sätt än förut, berättar mamma Anneli Berg.

Mitt i träffar henne på kaféet Kaffekoppen i Fruängen, drygt ett år efter att det ofattbara hände. Kvällen den 2 mars 2025, några dagar efter skidresan, sköts Rio till döds. Han och tre kamrater hade just lämnat ett gym i Fruängens centrum när en 16-årig skytt avlossade ett stort antal skott mot dem.

Rio Berg Aygün, när han gick ur nian – hans sista skolavslutning.

Privat

Kunde inte gråta

En av pojkarna träffades i benet, Rio i huvudet. Två dygn senare avled han.

– Det dröjde flera dagar innan jag kunde gråta. Jag var som paralyserad. Men så kom gråten. Då sa personalen på sjukhuset att de varit oroliga för mig, för att jag bara tog hand om andra och inte om mig själv, säger Anneli Berg.

Hon är samlad när hon berättar om sin son och om det kaotiska år som gått. Ett år då livet välts omkull för henne, Rios pappa, hans ett år yngre lillebror och andra som var nära Rio.

– Jag vet inte hur vi tog oss igenom de första månaderna. Det var ett vakuum av chock och kris. Jag kunde inte förstå vad som hänt, inte sova, inte äta och jag fick ständiga panikångestattacker, berättar hon.

Det finns inga gränser längre, för dem som skjuter.

Rio var inte den person som skytten hade fått i uppdrag att skjuta. I medier kallades det därför för en felskjutning. Anneli Berg ogillar ordet. ”Det finns ju inga skjutningar som är rätt, alla skjutningar är fel. Ingen förtjänar ju att dö”. ”Det är ett stort misslyckande av samhället att barn och unga mördar”, säger hon.

Judit Nilsson

Var i startgroparna

Sedan dess har tillvaron stabiliserats något, men sorgen är avgrundsdjup. Att berätta om Rio är tungt, men hon vill inte att han ska vara en anonym siffra i mordstatistiken. Rio var en 16-åring i startgroparna inför vuxenlivet. Han gick första året på ekonomi-juridik-programmet vid Midsommarkransens gymnasium och stortrivdes. Han hade just fått ett jobb vid restaurangerna i Älvsjömässan. Han såg fram emot att få styra mer över sitt liv, tjäna pengar och resa – och mot att fortsätta att spela mycket fotboll.

Och han tog på sig ansvar. Vid ungdomsgården var han mentor i våldsprevention efter att ha gått en kurs.

– Att Rio är borta är surrealistiskt. Jag har inte känt glädje i kroppen på över ett år. Jag har en till son, som behöver mig. Det håller mig uppe, säger Anneli Berg.

Rio Berg Aygün var en pojke med framtidsdrömmar, som såg fram emot att få forma sitt eget liv.

Privat

Svårt se mördaren

Månaderna efter mordet var hon sjukskriven från sitt arbete som socionom. Nu arbetar hon deltid, men har inte samma ork som förut. Hon har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och går på traumabearbetning.

Samtidigt har hon följt två rättegångar, i tingsrätten och hovrätten, och sett sin sons mördare och medhjälpare. Vreden hon känner är djup.

– Han som sköt har berättat att han förstod att det var fel personer. Ändå sköt han. Det finns inga gränser längre, för dem som skjuter. Det är en samhällsutveckling som måste brytas, säger hon med skärpa.

För att påverka medverkade hon i vintras i antivåldsgalan "Det räcker" i 3Arena. Hon satt med i en projektgrupp för att förbereda galan och var en av talarna. Hon har också träffat flera toppolitiker och medverkat i medier, allt för att hålla frågan om hur skjutningarna ska stoppas levande.

Det är fint att människor fortsätter att tända ljus vid den minnesplats som skapades efter mordet på Rio, tycker Anneli Berg.

Judit Nilsson

Lokalt stöd

Rio, som kunde få sin mamma att skratta tills hon grät, är inte bortglömd. I Fruängen ställer människor fortfarande ljus vid platsen där han sköts. Anneli Berg har känt ett starkt lokalt stöd, inte minst från ungdomsgården och från Örby IS, Rios fotbollsklubb.

Om fem år hoppas hon att några saker har ändrats.

– Jag hoppas att man lyckats bryta samhällsutvecklingen, satsar mer på förebyggande insatser och ger skolan mer resurser. Som familj hoppas jag att vi är på en annan plats i livet än i dag och att vi mår bättre.