Händelserna på hästgården på Mälaröarna har varit uppmärksammade senaste åren. I vintras berättade Sophie Jahn i en SVT-intervju om uppväxten, och hennes mamma har skrivit bok om hur hon upplevde åren.
Nu är Sophie Jahn bokaktuell med "Pappas flicka på hästgården".
– Idén föddes för ett år sedan. Det är ett sätt att göra mitt liv meningsfullt och dela med mig hur det var att växa upp på det som såg ut att vara en idyllisk hästgård, säger hon.
När ingen såg var det en annan värld, beskriver hon.
– Bakom stängda dörrar var det mycket fysisk och psykisk tortyr, hårda slag, våld och aggressivitet. Jag fick höra att jag aldrig dög och pappa kallade mig för IQ-fiskmås.
Utöver det som hon själv beskrivit har flera barn som deltagit vid verksamheten i stallet vittnat om sexuella övergrepp, en sektliknande känsla och maktmissbruk av pappan som drev gården.
Sophie Jahn upplevde att omgivningen i stor utsträckning höll tyst om det som syntes.
– Det är dessvärre sällan jag kan minnas att folk har agerat. Samtidigt har jag skapat en förståelse för att jag kan se att många var rädda för min pappa som var en auktoritet och inte visste hur de skulle kunna agera. Men det är viktigt att fler vågar agera.
Terapeutiskt
För henne har boken har varit en del i läkeprocessen.
– Att gå tillbaks och återuppleva händelserna har gett mig en ännu större förståelse för vad jag faktiskt har upplevt och även hur jag har formats till den jag är i dag. Det har varit oerhört terapeutiskt och en emotionell berg-och-dalbana.
På 1990-talet vittnade barn som ridit i stallet om att pappan utsatt dem för sexuella ofredanden. Han dömdes mot sitt nekande till fängelse.
Det är något Sophie Jahn inte har känt till så mycket om förrän som äldre.
– Jag skyddades från det och det är något jag är tacksam mot min mamma för, säger hon.
Din pappa lever inte i dag och har tidigare förnekat anklagelserna. Hur tänker du kring det när boken släppts?
– Jag har valt att gå vidare utan hat. Jag vill att min berättelse ska vara meningsfull och kunna hjälpa andra.
Hur har uppväxten påverkat din relation till hästar, ridning och stallmiljö?
– Hästarna har absolut varit terapeutiskt. De blev en trygghet och tröst när jag var ledsen. Vi har ett starkt band och de blev mina bästa kompisar och syskon.