Att sluta röka är svårt. Ännu svårare är det när man egentligen inte vill sluta.
Så var fallet för Södermalmsbon Karl Fredrik Mattsson. I många långa år rökte han. Han visste att han borde sluta, men så fanns det där kruxet – han älskade det.
– Jag ville egentligen inte sluta röka. Jag ville vilja sluta.
För att påminna sig om rökningens negativa effekter hittade han på en helt egen metod – mikrojoggning.
– När du röker är flåset det första som försvinner. Springer du så straffas du direkt. Så ju mer du springer, desto mer absurt ter sig rökningen.
Samtidigt hade han ett behov av att skriva om var han befann sig i livet. Så han satte krav på sig själv, att han fick inte skriva om han inte sprungit – och texterna skulle vara kopplade till joggingrundorna.
Löpning som terapi
Sagt och gjort. I ett års tid sprang, rökte och skrev han. Det blev boken Den rökande joggaren. Det är lite som en dagbok där läsaren får följa med Karl Fredrik på löprundor över Södermalm och Gotland, varvat med fristående texter om rökning och löpning.
– Jag skrev den mycket för min egen skull, lite som terapi. Men jag vill också på något sätt säga att det är okej att inte vara perfekt: kolla på mig, jag röker och springer.
Mitt i träffar Karl Fredrik utanför hans port på Bellmansgatan. Han är iförd shorts och pannband i den kyliga höstmorgonen. Porten är utgångspunkten för hans vanliga, 1,82 kilometer långa löprunda på Södermalm.
Det är så inte långt?
– Jag har vänner som springer maratonlängder, de är borta i timmar och skadar sig ofta. Jag valde att springa riktigt korta sträckor, men ofta. Den här rundan tar tio, femton minuter. Det har man alltid tid för och jag ville ha så låg tröskel som möjligt.
Halvhjärtat är okej
Boken fyller där ett tomrum i befintlig träningslitteratur, menar Karl Fredrik – att allt inte måste göras till 100 procent. Kortfattat; det är bättre springa kort och ta en cigg efteråt än att bara röka.
– Många ser träning som något svartvitt. Antingen eller. Men man behöver inte springa maraton eller gymma varje dag. Allt behöver inte gå i 190 knyck. Gör i stället det du kan, så mår du lite bättre. Självhatet blir lite lägre.
Röker du fortfarande?
– Inte just nu. Jag vågar inte säga för mycket och jinxa det. Det är ett jäkla gissel.