Hökmossen

Ett högt stängsel skärmar av tomten i korsningen Korpmossevägen-Mejselvägen. Därinne arbetar en grävmaskin bland stenbumlingar och jordhögar.

Filmaren Hedda Keszler kisar mot den starka marssolen och konstaterar att det känns konstigt. För bara något år sedan var Melodybox i full gång här. Nu är allt jämnat med marken.

– Första gången jag var här sedan de börjat riva var i oktober. Då var halva huset kvar. Jag kunde se delar av baren och scenen – och Reservoir Dogs-skylten utanför toan. Det kändes helt surrealistiskt, säger hon.

Den låga byggnaden där Melodybox höll till var från början en mjölkbutik. Runt omkring ligger kvarter med Hökmossens småhus.

Märta Lefvert

"Som en annan tid"

Under ett par år följde Hägerstensåsenbon Hedda Keszler Melodybox och människorna där. Hon visste att musikscenens framtid var hotad och ville fånga atmosfären och gemenskapen. Hon kände sig själv så hemma där.

– Jag var 23 år när jag kom till Melodybox första gången. Det var som att komma in i en annan tid, en tid som jag lärt känna genom att titta på K Special och dokumentärer om Stockholm, och kanske romantiserat lite. Ett Stockholm med en annan öppenhet och med andra slags mötesplatser.

Lokalen var lekfullt inredd, med mycket som man fått till låns – som barbord från Circus och Sport-skylten som en gång lyst vid en butik på Sveavägen.

Märta Lefvert

Premiär på Aspen

Från början var tanken ett helhetsporträtt av Melodybox, men efter hand växlade hon spår. I stället blev "Kära Melodybox" en personlig dokumentär om hennes egen relation till Melodybox och till ett Stockholm som är kallare än hon skulle önska.

Premiären ägde rum den 5 mars på Bio Aspen, vid Tempo dokumentärfilmsfestival.

– Det gick jättebra. Många skrattade jättemycket. Det hade jag inte väntat mig även om jag använder mycket humor.

Även festivaljuryn gillade filmen. Hedda Keszler vann första pris, och 50 000 kronor, i talangtävlingen New Doc.

"En ohämmad skaparglädje och ett punkigt formspråk gör denna film till en upplevelse som ständigt överraskar", tycker juryn som konstaterar att filmen är ett "färgstarkt, oförglömligt och välbehövt tidsdokument."

– Så himla kul! Jag är väldigt tacksam för priset. För mig är det också ett bevis på hur viktiga sådana här platser är och att de verkligen behövs.

Några månader före rivningen träffade Mitt i träffade Stefan Norberg och Anneli Strömsten, som drev Melodybox. De visade ett axplock av alla planscher av artister som uppträtt där genom åren.

Märta Lefvert

Är hoppfull

I filmen får man bland annat följa den åldrade punkaren Micke, som älskar Melodybox och hjälper till med allt möjligt. Och så är förstås Stefan Norberg och Anneli Strömsten – paret som fick ett rivningskontrakt 2012 och sedan fyllde lokalerna med musik och annan kultur.

Nu ska Melodybox ersättas av radhus. Hedda Keszler hoppas och tror att nya, liknande ställen kommer att öppna i Stockholm – bara människor börjar anstränga sig för dem.

– Det finns en längtan efter mötesplatser som inte är så polerade, ställen där man kan ha det kul och trevligt bortom ytligheten i sociala medier. Det bubblar!