Masthugget
Kaffetermosar och fat med smörgåsar, fikabröd och frukter står uppdukat på det stora bordet i hjärtat av caféet. En av väggarna pryds av en stor regnbågsflagga och utanför fönstret skiner solen över Stenaterminalen och Göteborgs hamninlopp.
Regnsbågshuset, som invigdes i slutet av 2022 och drivs av Göteborgs stad, är en mötesplats med och för hbtqi-communityt.
En av grupperna som träffas är HBT-seniorerna, inom RFSL Göteborg, för personer över 60 år. Sedan gruppen startades 2009 har intresset, främst på senare år, ökat stadigt.
Över 150 medlemmar
Agneta Wirén har varit med sedan starten. Hon menar att mötesplatsen är viktig för att skapa ett socialt sammanhang och förebygga ensamhet, men också som en en röst åt äldre hbtqi-personer i samhället.
– Vi behöver visa att vi finns överhuvudtaget och att vi har levt ett annat liv än de flesta, för det nämns ju inte så ofta. Men jag vill samtidigt betona att vi inbördes är väldigt olika med olika bakgrund, erfarenheter och åsikter. Trots det känner vi en slags gemenskap och har väldigt trevligt på våra träffar.
Ibland bjuder de in politiker för att lyfta frågor som är viktiga för deras målgrupp, till exempel attityder inom äldreomsorg och hemtjänst, utbildning för personal och särskilda avdelningar på äldreboenden för hbtqi-personer.
Et steg tillbaka. Louise Linnerfält har under de senaste åren blivit mer uppmärksam då hon upplever att fördomarna mot hbt-personer kommit tillbaka inom vissa kretsar.
Dino Soldin
Män mer ensamma
Flera gånger i månaden träffas gruppen, som nu är uppe i över 150 medlemmar, och fikar, lyssnar på föreläsningar, diskuterar och har filmkvällar. Ibland åker de iväg på studiebesök och utflykter. Alla aktiviteter ska ha någon koppling till hbtqi och stärka deltagarna i sin identitet.
Risken för ensamhet är stor bland dagens äldre hbtqi-personer, varpå det sociala sammanhanget blir ännu viktigare.
– Min erfarenhet inom denna grupp är att män är mer ensamma än kvinnor, säger Agneta Wirén.
– Många av oss har ju inte barn och barnbarn som kan ta hand om oss när vi blir gamla. Idag skaffar många samkönade par barn, men vi hade aldrig det valet. För egen del har jag aldrig velat ha barn, säger Louise Linnerfält.
Lättare i större städer
Samtidigt som deltagarna vill belysa frågor ur ett hbtqi-perspektiv, menar de att det ibland läggs för mycket vikt vid sexuell läggning när man pratar om identitet.
– Jag vill inte säga att jag "kom ut", utan att jag träffade en person som jag ville leva med. Jag tror inte på fasta identiteter på det sättet, utan mer på vad man stöter på i livet. Så är det för mig, men andra har mer bestämda uppfattningar, säger Agneta Wirén.
Gruppen är överens om att det nog är lättare att vara öppet homo- eller bisexuell i större städer, inte minst jämfört med hur det var när de själva var unga på 70- och 80-talet.
– Jag bodde i Stockholm i trettio år och levde med mina vänner i kultur- och operakretsar. Där var det inget konstigt, menar Louise Linnerfält.
Agneta Wirén, Louise Linnerfält, Curt Solskär och Carl-Henrik Henriksson, Gertrud Olsson, Berndt Ström, Lars Jonzen och Lena Olsson
Dino Soldin
Kom ut som 57-åring
Carl-Henrik Henriksson har liknande upplevelser av 70-talets Göteborg.
– Även om man inte kunde vara helt öppen, så träffades man ute på klubbarna, bland annat på Pedro på Vallgatan. Till en började var det bara slutna sällskap, men sedan började man successivt att öppna upp även för allmänheten. När den tryggheten försvann så blev det svårare att gå ut.
För Curt Solskär, som växte upp på Klädesholmen, tog det betydligt längre tid att våga leva som öppet homosexuell.
– Där jag kommer ifrån har många gammaldags tankar om sådana här saker. Jag var 57 år när jag kom ut ur garderoben. När jag var ung var jag på väg ut, men jag gick in igen och stängde den dörren väldigt hårt. Jag var tidigare gift med en kvinna som jag har två vuxna döttrar med.
Kom ut sent. Curt Solskär var 57 år när han kom ut som homosexuell och har stöttats av sina nu vuxna döttrar.
Dino Soldin
Fördomarna kommit tillbaka
Från att ha upplevt en allt större acceptans i samhället, menar vännerna att utvecklingen nu tagit ett steg tillbaka.
– Fördomarna har till en del börjat komma tillbaka igen i vissa kretsar och idag hör man om ungdomar som är aggressiva mot hbtqi-personer, säger Agneta Wirén.
Louise Linnerfält håller med.
– Jag har blivit mycket mer uppmärksam och har inte synliga symboler på mig. Även om det idag finns en acceptans på arbetsplatser och i samhället i stort så är kampen inte över.
Utvecklingen har gjort det sociala sammanhanget ännu viktigare och nu vill HBT-seniorerna gärna välkomna fler medlemmar.
– Den här gruppen får mig att komma ut i en gemenskap som jag annars inte gör, säger Carl-Henrik Henriksson.
