Den gröna putsen må ha börjat lossna, men samlingshuset på innergården har en sällsamt glamourös historia att berätta. Hit kom stjärnor som Alice Babs, Monica Zetterlund och Josephine Baker för att uppträda.
Att något sådant kunde ske på en liten scen ute i ingenstans – och för patienter på ett mentalsjukhus – är "ganska otroligt", tycker journalisten Christian Dahlström.
"Fallit i glömska"
Han menar att den allmänna bilden av Beckombergas historia är orättvist mörk, pusselbitar som dessa förtjänar att uppmärksammas.
– Jag tycker nästan att det är lite skamligt att Beckomberga har fallit i glömska. Det finns inget museum eller någon ordentlig minnesbok.
Temat psykvård är inte nytt för Christian. Av psykisk ohälsa har han egna erfarenheter, och tidigare har han gett sig i kast med ämnen som litiumets historia och 1980-talets "KBT-boom". Nu har han alltså även tagit sig an en dokumentärserie om Sveriges genom tiderna största mentalsjukhus.
Att arbetet skulle pågå i nästan ett år var han inte beredd på. Men då har han också hunnit gräva fram något av en historisk skatt, med information om allt från vårdmetoder till patienter.
Bland de inlagda fanns operalegenden Jussi Björling, som också uppträdde på sjukhuset. En annan patient var konstnären Ester Henning som led av schizofreni. Hon blev 97 år och tillbringade ett 60-tal av dessa på mentalsjukhus, varav 40 på Beckomberga.
– Ett helt liv! Det är svårt att ta in, säger Christian.
Beckomberga sjukhus var tidigt med att introducera nya metoder för att få människor friska. Däribland elbehandlingar, som används än i dag inom psykiatrisk vård.
Andra metoder har fasats ut och blivit symboler för hur hemska mentalsjukhus kunde vara. 1949 däremot, då belönades lobotomins uppfinnare med Nobelpriset.
– Dödligheten var hög vilket var katastrofalt, men det ska sättas in i en historisk kontext. Patienterna hade förmodligen väldigt låg livskvalitet, så man inledde försök och i början verkade det som att de mådde bättre, säger Christian.
Nedläggningsbeslut
Hans intryck är att folk hade det "ganska bra" här.
– Men vissa var väldigt sjuka och det kan vara svårt att upprätthålla en livskvalitet då. Jag tror också att det berodde lite på vid vilken tid man var här, och på personalen.
https://www.mitti.se/nyheter/boende-i-beckis-har-trottnat-pa-fartsyndare/repuiC!MjwIy93UxoqfaOYq62mZQA/
Människorna som Christian har talat med i arbetet med dokumentären tycker att beslutet att lägga ner sjukhuset var rätt. Däremot, menar han, var det inte nödvändigtvis så självklartsom vissa kanske vill få det till.
– Själva formen tror jag är utdaterad, men jag tror inte att det var enbart positivt att det lades ner. Det fanns saker att dra lärdom av och använda sig av, som när det gäller kroppsvård och intellektuell stimulans.
Inte heller var det bara konserter som stod på rekreationsschemat.
– Man tog även med patienter till Italien. Det kostade massvis med pengar och rimmar ganska illa med bilden av en "sadistisk" verksamhet.