Om man följer spåren av tassar i snön från BMX-banan vid Fagersjövägen i riktning mot Högdalen, kommer man så småningom fram till den nya skogshundrastgården. Den blev snabbt omtalad när den öppnade före jul. ”Den mest ambitiösa jag sett”, kunde man till exempel läsa i Facebookgruppen Hökarängen.
Alicia Dahlbeck bor just i Hökis. Redan tidigare brukade hon ibland promenera i skogsområdet med sin amstaff Dante. Nu är de stammisar.
– Det skulle jag vilja påstå, vi är nog här tre-fyra gånger i veckan. Det är en väldigt fin hundpark. Jag är jätteglad att de slängde upp den här, säger matte Alicia medan hon försöker lirka ut en kastpinne ur Dantes starka käftar.
Redskap för agility
Dante i sin tur står knappt stilla en sekund – han älskar snön och att springa fritt. Efter lite uppmuntran från sin matte testar han till och med att hoppa några gånger genom ett hinder med ringar, ett av flera för de som vill träna agility med sina hundar.
– Det är inte så vanligt att det finns. Många rastgårdar är bara en plan yta. Och det är perfekt att den ligger precis mellan Hökarängen och Högdalen, fortsätter Alicia Dahlbeck.
4-årige Dante kör stenhårt inne på rastgården och låter sig till och med lockas att testa ett par skutt genom ett av hindren.
Angie Gray
Rastgården är uppdelad i en del för större och en del för små hundar.
Molly, en åttaårig spaniel, gör premiär på småhundsdelen. När husse Ulf Lundin lossar kopplet börjar hon ivrigt nosa omkring bland doftspåren från andra hundar.
– Det är kul och bra att de har gjort något åt den här ytan. Jag tycker det är bra med rastgårdar, annars är det bara promenader som gäller, konstaterar Ulf Lundin som också gillar uppdelningen i en del för små och en för större hundar.
– Det är jättebra, kommer det stora hundar bukar hon bli rädd.
Slalom? Nja, Molly låter hellre nosen välja vilken väg hon ska springa.
Angie Gray
Kostade en miljon
Rastgården kostade en miljon kronor att bygga för Farsta stadsdelsförvaltning. Investeringen gjordes med hjälp av pengar öronmärkta för trygghetssatsningar.
– Hundrastgården är en trygghetsinvestering med avsikten att befolka platsen. Och en service till hundägarna förstås, säger Nina Lindberg, landskapsarkitekt på stadsdelsförvaltningen.
Alla är dock inte fullt lika nöjda. Kenta, som är en lagotto, trivs inte på inhängnade ytor med andra hundar.
– Jag gillade det bättre innan när det var en äng. Där brukade vi hänga och leka och det fanns många bin och humlor, bra för miljön, säger matte Johanna Langhorst.
Hon undrar också över pratet om att öka tryggheten.
– Jag har alltid känt mig trygg här. Jag vet inte varför man inte skulle göra det.
Kenta och matte Johanna Langhorst är inga fans av den nya rastgården – de trivdes bättre med platsen som den såg ut innan.
Angie Gray