Samtidigt som coronapandemins andra våg rullat in och lagt sig som en mörk, kvävande filt över konsert- och kulturlivet ges en hyllning till stans största och mest långlivade jazzklubb ut.

Tajmingen för boksläppet är knepig säger journalisten och författaren Göran Jonsson som sammanfattat Faschings över 40 år långa historia. Någon stor releasefest i den anrika lokalen, där det dansats till jazzmusik sen 30-talet långt innan Faschings tid, är utesluten. Klubben ekar just nu tom.

Men trots krisen tror inte Göran Jonsson att boken kommer att bli en minnesruna. Till skillnad från tidigare prövningar står klubben idag väl rustad, menar författaren, som konstaterar att Fasching vilar på en solid ekonomi efter de senaste årens publikrekord.

– Jag tror att klubben kommer överleva pandemin med de kulturstöd som man nu får. De första decennierna var det jazzmusiker som kunde spela, men inte räkna lika bra, som satt i ledningen men sen millennieskiftet drivs klubben på ett mycket mer professionellt sätt, säger Göran Jonsson.

Kamp om att tillåta fler musikstilar

I boken skildrar han musikernas jakt på “ett eget plejs” på 60- och 70-talen som slutar med att Föreningen Sveriges Jazzmusiker med statliga och kommunala bidrag år 1977 kan ta över lokalen som då var ett diskotek.

Sen dess har det pågått en dragkamp om hur kommersiell klubben kan bli för att locka en större publik och säkra sin överlevnad utan att samtidigt riskera att förlora sin jazzsjäl.

För trots att Fasching gästats av världsartister som Chet Baker och Wayne Shorter och den svenska jazzens alla stora namn har scenen flera gånger hotats med stängning och konkurs.

– När Fasching startades tyckte de jazzmusiker som då varit drivande att de skulle få spela där mer eller mindre varenda kväll. De ansåg att det bara skulle vara svensk jazz men det där har man fått släppa på varje gång som klubben har gått ekonomiskt dålig, säger Göran Jonsson.

Samtidigt har det faktum att Fasching ägs och drivs av musikerna själva, och senare också tillsammans med publiken genom stödföreningen Faschings vänner, varit en styrka under de svåra tiderna, anser Göran Jonsson. Han tror att det har bidragit till att klubben gång på gång lyckats resa sig och ta sig ur kriserna.

– Det har nog gjort att man har varit mer slagtålig. Man lägger inte ner när det går dåligt utan man kämpar på för att man inser vilka kulturella värden som står på spel.

Viktig livescen för Stockholm

I dag har blues, funk, hiphop och soul en självklar plats på Fasching, inte minst efter succéklubbarna Blacknuss och Club Soul. Det har gynnat hela stans musik- och nattliv, anser Göran Jonsson.

–  Som livescen är Fasching jätteviktigt för hela Stockholm skulle jag säga, särskilt med tanke på att flera andra livescener, som Debaser och Kägelbanan, tvingats lägga ner.

Trots den interna debatten och jazzfantasternas farhågor tycker inte Göran Jonsson att den musikaliska breddningen har gjort jazzen hemlös.

Tvärtom är Fasching fortfarande svensk jazz självklara samlingsplats, menar han.

–  Det märker man inte minst nu när det är stängt, hur mycket Fasching betyder. Det är här man ska spela om man är jazzmusiker. Jazzen behöver den här scenen för att synas och höras.