Desiré Tolinsson tar en grimma från stallet och går in till Laban i hagen.
Hon bor i Västra skogen och kommer hit varje dag efter skolan. Det blir många turer på det bruna fullblodet.
– Han har ett hjärta av guld. Och är en väldigt duktig dressyrhäst, säger hon.
Den siste maj rullar hästtransporterna ut från gården.
– Jag kan inte ta in det. Vi pratar om det mycket här – vad ska man göra sen, när de är borta? Det känns overkligt. Hästarna är mitt liv, så är det för alla oss här.
Desiré har gått i flera ridskolor, men det är inte samma grej, säger hon.
– Det finns inga ställen som Överjärva. Här får vi vara med hästarna hur mycket vi vill, välja fritt vilka vi ska rida på. Vi hjälper till med ponnyridningen men betalar inget. Jämför det med att gå på ridskola som ofta är jättedyrt.
"Ett misstag av Solna"
Ponnierna kommer skrittande runt knuten. Barnen ovanpå har just gjort sin sista skogsritt. Sexåriga Melissa Kolokotroni är både glad och ledsen när hon sitter av Leo.
– Det var jätteroligt, vi fick trava! Jag gillar pälsdjur och hästar. Det är inte alls kul att de ska flytta.
Therese Huss Wettin har båda sina barn på ridning här. Hon tycker att Solna begår ett misstag som tvingar bort dem.
– Min son grät när han fick göra det. Han är tio år och hade aldrig ridit när han kom hit. Nu vill han inte göra något annat, alla killar gillar inte att spela fotboll. Alla här lägger ned sin själ i hästarna och barnen.
Ridskolor på gång
Staden vill komma igång med ridskolehästarna redan i juni.
Hufvudsta ridklubb och Solna fältrittklubb ska enligt avtalen ha ridning på gården sex gånger per år: för knattar på lördagar och äldre barn på söndagar.
Därtill planeras för häst- och vagn och gårdsdagar med hästar. Föreläsningar, tipspromenad med hästfrågor och käpphästtävlingar ska också öka intresset för hästar och ridsport, enligt inriktningen som den politiska majoriteten klubbat.
Föga tröst för Desiré Tolinsson.
– Ett varv på en inhyrd häst skapar inte den samhörighet som man får här.
Körs till sommarbete
Överjärva stalls Fia Ekesäter ser tillbaka på 24 år när hon lämnar gården.
– Vad jag tänker? Att jag vill inte. Jag vill vara kvar, jag älskar ju allt här, barnen och att se dem växa med hästarna.
Laban, Leo och de andra kommer att få tillbringa närmsta tiden på sommarbete i Sörmland, sen är deras öde okänt.
På frågan vad paret Ekesäter har för planer svara Fia:
– Jag får väl lägga fötterna på bordet.
Sen ändrar hon sig.
– Jag vill tillbaka. Vi fortsätter kämpa för en framtid här.