Susanne är på väg att flytta från Alby.
– Väggarna skriker. Jag kan inte vara kvar. Jag måste därifrån.
Vi träffar henne vid sjön Uttran. Höstförmiddagen är vacker.
– När jag ser detta så tänker jag att inget kan vara en slump. Det är så fint. Jag är kristen. Men jag har ofta stunder då jag ifrågasätter min tro.
Natten mot den 2 augusti fick hon beskedet att hennes dotter Adriana blivit ihjälskjuten. Susanne var på utlandsresa med sin nya man och deras två barn. Adriana ville stanna hemma. Den natten skulle hon sova ensam hemma hos sin pappa som skulle jobba nattskift. Men i den varma sommarnatten gick deras dotter ut. Och hon kom aldrig tillbaka.
– Min klocka stannade den natten. Jag kan se på naturen att tiden går vidare. Men den gör inte det för mig. Jag sysselsätter mig själv. Jag vet inte vad jag gör eller varför. Jag bara går men kommer ingenstans. Kanske försöker jag distrahera tankarna. Kanske är det en flykt. Men jag måste göra så för att fungera för mina barns skull.
Susanne studerar till sjuksköterska. Även det blir ett sätt att avlasta hjärnan från tankarna.
Adriana var skolans fjäril
Hennes dotter Adriana gick på friskolan Kastanjen i Slagsta. Personalen här beskrev henne som skolans fjäril.
– Hon hade till och med en nära relation till skolans rektor. Hon gick sin egen väg. Hon var oblyg och tog för sig, showig och rolig. Hon var klok. Hon var en gammal själ på något sätt. Ibland kunde jag fråga henne om råd. Och hon var väldigt bra på att argumentera.
Adrianalagarna
Adriana ville först bli åklagare.
– Men sedan tänkte hon på politiker för att kunna nå ut och hjälpa ännu fler människor och ett helt samhälle, berättar Susanne.
Susanne efterlyser nya lagar som möjliggör kronvittnen och anonyma vittnen, för att få fler fällande domar vid allvarliga brott.
– Det händer allvarliga saker hela tiden. Vittnen men också inblandade måste våga vittna. De är rädda både för egen del och för sina familjer. Jag vill att de inför Adrianalagarna. Det som hände henne ska bidra till en förändring. Då blir Adriana ändå politiker på sitt sätt.
Känner sig ensam
Vi sitter ned på en bänk vid Uttran. Under samtalet kommer några kvackande ankor fram till Susannes fötter. Tidningens fotograf påpekar vad som sker. Susanne som går djupt in i tankarna har inte märkt dem.
Med några undantag känner hon sig ensam i sorgen.
– Det är tyst från samhället. Det är bara polisen som hör av sig en gång i veckan för att höra hur jag mår.
Susanne upplever samtidigt att många av hennes bekanta inte hör av sig eller tar kontakt för att stötta i sorgearbetet.
– Man behöver ingen manual. Det är bara att finnas, man behöver inte ens säga något. Är du rädd för att prata kan du i alla fall skicka ett sms för att berätta att du tänker på mig. Även om jag inte orkar svara så ser jag ju meddelandet i alla fall. Samtidigt är det några som hört av sig som jag aldrig trodde skulle göra det.
"De kommer gripa någon"
Rapporteringen i media var intensiv dagarna och veckorna efter mordet. Med tiden har rapporterna om utredningen kommit allt mer sällan. Susanne vill att media fortsätter sätta ljus på vad som hänt.
– Adriana får inte bli en siffra i statistiken. Hon var för viktig för det.
Att polisen ännu inte gripit någon misstänkt är inte något hon tänker särskilt på, berättar hon.
– Även om de griper någon så kommer Adriana inte tillbaka. Men jag vet att polisen kommer att gripa någon. Om det sker nu eller om ett år tänker jag inte på. Frågan är hur de som gjort detta kan leva med vetskapen om vad de gjort.
De som är inblandade i mordet kanske läser den här texten. Vad skulle du vilja säga till dem?
– Jag har miljoner saker jag skulle vilja säga. Men jag har en fråga: Genom stoltheten ni bär på som genomsyras av en falsk hederskultur, där ni värderar materiella ting mer än liv, så blev mitt barn ett offer. Genom skjutningen hävdade ni er position i er fantasivärld. Var det värt det? Fick ni den respekt ni suktade efter? Förtjänar ni den?
Frågan om kronvittnen är inte ny i Sverige. På både 1980-talet och i början av 2000-talet utreddes frågan, men vid båda tillfällena ändrades inga lagar. Bland annat med hänvisning till att det går att ifrågasätta tillförlitligheten hos den som lämnar uppgifter mot att få fördelar i form av strafflindring.
Kanske väntar förändringar denna gång. Få mord i gängmiljön klaras upp. I underlaget till direktivet som de statliga utredarna fått står att våldet i gängkriminella kretsar blivit värre och i en intervju med TV4 i oktober utlovade justitieminister Morgan Johansson att kronvittnen införs.
Kronvittnen skulle till exempel kunna innebära att den som medverkat till ett mord genom att skaffa fram mordvapnet eller köra flyktbilen får lägre straff för sin inblandning, om personen lämnar uppgifter som gör att åklagare kan bevisa vem det är som utfört, planerat eller beställt mordet.
Kommittén bakom direktivet refererar samtidigt till rapporter om en problematisk tystnadskultur i utsatta områden. Utredarna ska därför också titta på om det finns behov av och är lämpligt med anonyma vittnen i Sverige. Men enligt bakgrunden till direktivet finns ett rättssäkerhetsproblem här, eftersom den som är misstänkt kan få svårare att granska eller bemöta uppgifter som den anonyme kommer med.
Används olika
I Danmark är det dock möjligt att hemlighålla ett vittnes identitet för de misstänkta om identiteten saknar betydelse för den misstänktes möjlighet att försvara sig. I Norge tillåts anonyma vittnen i allvarliga brottsfall under vissa förutsättningar. Även Finland tillåter i vissa fall anonyma vittnen.
"Reglerna har dock använts mycket sällan i våra nordiska grannländer. Det beror bland annat på att rätten till en rättvis rättegång (se särskilt artikel 6 i Europakonventionen) begränsar möjligheterna att ha anonyma vittnen," skriver Stefan Johansson, särskild utredare och som jobbar med utredningen, i ett mejl till Mitt i.