Lidingö
Kvartalsvis genomför Stockholms Handelskammare sin Lyckobarometer där stockholmarnas lycka kartäggs genom en stor enkätundersökning. Bland de återkommande frågorna finns kollektivtrafiken, användningen av kultur-, evenemangs- och nöjeslivet, fysisk närvaro på arbets- eller studieplatsen samt hur ofta människor äter lunch tillsammans med andra.
Det är ganska mycket gnäll, allt är så jobbigt. Man ska ha lite perspektiv.
Den senaste barometern gjordes i juni och visar att det finns ett lägre välmående bland de som drabbas av försenad kollektiv trafik. Omvänt är de lyckligare som tar del av stads- och kulturutbud och jobbar oftare på en fysik arbetsplats.
Genom Lidingö centrum vandrar en lycklig man. Tomas Törn har tagit sig dit från hemmet i Skärsätra och bara det faktum att han är vid liv är ren lycka för honom.
– Man ska inte klaga. Jag fick MRSA, en bakterie, 2016. Jag har gjort 40 operationer och kämpar med sviterna. Bara att jag lever gör mig glad, säger han.
Riktigt det perspektivet upplever han inte att Lidingöborna generellt har.
– Det är ganska mycket gnäll, allt är så jobbigt. Man ska ha lite perspektiv, säger han.
Helst kvar på ön
Lyckobarometern visar att stockholmaren mår bäst om de tar del av stads- kultur- och nöjesliv. Det förstår Tomas Törn.
– Ibland åker jag in till Djurgården eller Kungsan, men mest är jag kvar på andra sidan bron.
På hemmaplan blir han lycklig av att röra sig utomhus.
– Vi är några polare som brukar ses och promenera så mycket jag orkar längs vattnet i Skärsätra.
Även inomhus har han vägen till glädje.
– Jag brukar kolla på Youtube, där finns allt möjligt.
Lyckan ler även mot kärleksparet Anna Bernhardsson, bosatt i Årsta och särbon Frank Remijn, från Näset.
– Jag blir lycklig av min tjej, mina barn, att bada och att vara på lantstället, säger han.
Han tror att Lidingöborna är ett lyckligt folk, men hittar själv en ständig källa till stark irritation på ön, som är ett smolk i hans lyckobägare.
– Det är så mycket bilar runt skolorna. Föräldrar som lämnar barn i bilar och alla epa-traktorer. Jag cyklar ofta och många ställer sina stora bilar på vägen där jag cyklar. Sedan blir jag irriterad när bussen inte kommer.
Hon är helt klädd i lila. Därför är det inte svårt att inte lägga märke till Christina Ring.
– Jag blir lycklig av att träffa mina barnbarn. Jag har fyra stycken, alla tjejer, de bor i Täby.
Efterlyser Farbror blå
En annan källa till lycka prunkar på torget i Lidingö centrum.
– Jag tycker om blommor och de här fina krukorna.
Hon tycker att kommuninvånarna verkar lyckliga. Dessutom tycker hon att de är extra trevliga.
– Lidingöborna är öppna och glada. Jag är uppvuxen i Linköping och de är så tjuriga, men det är de i Östergötland, säger hon.
Hennes klädsel går inte obemärkt förbi. Mitt i intervjun kliver en man ut från en butik och får syn på hennes färger.
– Var har du Farbror blå då?, undrar han skämtsamt.
Christina Ring tar skämtet på rätt sätt.
– Det bjuder jag på, säger hon glatt.